Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

2013-08-12

Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=9336813681

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Omotiverad

jag får se om jag snart blir bättre på att blogga, just nu så har jag tappat all motivation, även fast det finns massor att skriva om....

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Skit

Nä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har ju fått metamina och den gjorde att jag itne kunde sova eftersom jag nog hade för hög dos, men eftersom jag är livrädd att inte kunna sova med en lägre dos heller så kan jag inte sova. Så jag har börjat och slutat börjat och slutat. Får världens ångest. Har sån dödsångest och vill bara slippa allt jävla skit. Orkar verkligen inte. Hatar sommar!!! FAN! Å saknar M som fan!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

skit

De e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig upp å göra det bästa av situatuinen... Men efter jag slutat på skolan (min trygghet mitt allt) plus att jag inte träffade M (jag kräktes natten innan å mådde inte bra så ville inte smitta henne) vilket gjorde att allting nu kom i kapp ännu mer. Mådde skit i helgen men eftersom jag längtade efter att träffa M så orkade jag. Nu får jag vänta till slutet av augusti. Men jag försöker att stå ut, försöker komma ur det här. Men förlorat mig själv. Är rädd att bli knäpp igen. paranoid och tappa verklighetsuppfattningen. Jag kan inte beskriva känslan. Men är så rädd för känslorna, jag blir knäpp. Känns som jag dör, eller jag vet inte. Står inte ut. Vill inte leva. men vill absolut inte dö och kommer inte heller dö. Men känns som de. Rädd för de. Vill känna mig levande. Vill hitta tbx till mig själv, är som en främmande person....

2013-06-18

ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra alls.å mår fortfarande inte bra men börjar lugna ner mig lite. orkar inte förklara allt men just nu har jag slutat med metaminan. blev knäpp....men som sagt nu e jag lite lugnare.....
 
i morgon ska jag träffa M:) men är nervös å rädd...men kommer nog gå bra!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

tråktråktråktråk

Jag vet att jag inte alls är så rolig här på bloggen :/ Känner mig så opersonlig och tappat all motivation. Funderar på att starta en ny blogg, en lite mer personligare blogg osv... Men jag vet inte, är lite rädd ifall någon som känner mig kommer in ifall jag lägge rupp bilder på mig eller skriver mer personligt. Men jag vill gärna bli mer personlig... Hm.. ja..

2013-05-28

Det känns som att det är så mkt som händer.... Börjar känna mig ledsen och arg på saker som hänt eller som jag har gjort mot mig själv. Alla mina ärr... Har förträngt dom under många år.....Men nu börjar jag bli ledsen över alla ärr... Ärren över hela låren å armarna..... många har blekt men det tar tid...å kommer alltid synas...
 
allt som hänt...som jag har upplevt.... När jag tänker tbx på den flickan som var så rädd och varken förstod andra eller sig själv.....som behandlades så illa mot så många....i många många många år.
 
näe jag är bara ledsen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det går frammåt!

Livet går fortfarande upp och ner, är förvirrad och vet inte riktigt vem jag är. Ena stunden är all mörker över mig å nästa stund så är jag hyper och eller glad. Men jag har inte gjort mig illa den här veckan heller, men jag kräktes en eller två gånger. Det var dumt, men aja.
 
Fy vad tråkig jag har blivit här känns det som... Känns som jag skriver som ett arsel som inte kan uttrycka sig. Men ja... jag försöker...
 
Något som iaf är verkligen JÄTTEskönt, är att jag känner mig mycket mycket lugnare med M. Asså jag känner FORTFARANDE att hon finns där och behöver inte hela tiden bekräftelse. Eller, det får jag väl mycket av i skolan (genom sitt sätt att hälsa, prata osv) men det är jag tacksam för! Däremot nu i helgen så har jag inte känt att jag MÅSTE skriva... även fast jag saknat henne och velat skriva så har jag lixom inte varit så desperat. Och det är så skönt ska jag säga! Har lixom kontroll! Tror jag?
 
Nästa vecka (asså i morgon) är sista "normala" veckan i skolan, sedan är det bara två veckor där vi umgås med varandra och har lite lektioner här och var... Klart att det fortfarande känns jobbigt, men absolut inte på långa vägar som förut. På grund av att jag vet att jag inte förlorar allting bara för att jag slutar på björkö, så känns allting så mycket lugnare. Jag längtar ju till och med nu till studenten bara för att M och jag kunde ta ett fika sen ;) Men blir ändå orolig. Varför jag klarar av helgerna utan henne är ju för att jag vet att måndagen kommer och en ny skolvecka kommer då jag kommer få träffa henne. I sommar så kanske de tar jättelång tid innan jag får träffa henne. jag menar inte att jag vill gnälla eller så... Men jag är lite oroliga över hur jag kommer klara det. Men det kommer ordna sig! Jag respekterar och anpassar mig efter det hon orkar och vill. Och jobbigt kommer det bli ovasett. Men skulle såklart vara jättejobbigt om jag kommer sakna och längta efter henne under väldigt lång tid.... För det är såklart att saknaden och längtaden blir bättre när jag vet att hon är i samma byggnad som mig under alla vardagar.... Även fast det också är jättejobbigt!
 
Aja, det var det jag ville skriva om iaf :)

Den "fantastiska" tomheten

Har rätt mycket ångest, känner mig tom och ensam.... Vill på en gång skriva till M..... Men jag vet att om jag skriver så kommer det kännas bra i högst några dagar sedan är jag tbx här igen. Kanske bättre att försöka stå ut... Men hur gör man det?! Det är skittungt att gå omkring å känna såhär största delen om dagarna... Känner mig typ hyper i kroppen, men blir sedan bara nedstämd och känner mig sjukt tom och ensam. Destruktiva tankar osv. Men jag har inte gjort mig illa den här veckan å inte förra heller. Har inte gjort något destruktivt förutom slå huvudet i väggen några få gånger och bitit mig en gång. Men det räknar inte jag mä ;)
 
Känner mig fortfarande omtyckt och trygg med M. Men det är ju rätt typiskt av mig att övertänka å oroa mig så myclet. Är så rädd för vad som kommer hända efter skolan. Hon kunde ju ta ett fika någon gång å det är jag SUPERglad för! Men blir sådär jättenojig "tänk om hon bara vill ses en gång" " hur kommer det kännas när jag inte längre träffar henne dagligen i skolan, vad ska jag fokusera på?" " hur ska jag klara av ensamhetskänslorna?". Jag begär ignet av henne. Däremot har jag en önskan om att ha någon slags kontakt. De vore superbra.... Men jag har ju ingen aning om vad hon kan å orkar å vill. Å det kan jag INTE veta heller, men det är lätt att gå omkring å fundera å tänka på saker in i detaljer för att försöka komma fram till något svar.
 
Men om jag ska vara ärlig så känner jag ju iaf att hon faktiskt finns där... Att hon bryr sig osv. Det är ju en jätteskön känsla. MEn oftast är de ju antingen eller. Antingen känner jag mig väldigt omtyckt å kan gå omkring å nästan känna mig som någon speciell ( skäms) eller hur jag ska förklara, eller så tror jag att hon bara vill lämna mig och att jag bara är värdelös. Men nu försöker jag se allt från flera vinklar osv. JAG LITAR PÅ HENNE, men jag kan inte sluta oroa mig å de e klart att jag oroar mig när jag inte ALLS vet hur det kommer bli efter skolan. Men jag behöver nog inte oroa mig så jättemycket. Jag kräver ingenting och det kommer ordna sig vad som än händer....

Upp å ner å ner å upp!

Upp å ner å ner å upp. Kan inte bli mer borderline känns de som just nu. Eller jo de kan de väl, men har såna humörsvägningar å är så himla sårbar. MEN jag kämpar fan på nu! Jag har verkligen bestämt mig för att jag SKA må BRA! Å jag ska INTE hamna i en destruktiv realtion med M, där jag skadar mig för att bli omtyckt eller inte bli lämnad. Det vore inte alls snällt eller bra överhuvudtaget. Finns INGET bra i det!
 
Senaste dagarna har varit lättare, mycket lättare. Men igår och idag har ångesten besökt mig, men jag försöker att inte gå in i den för mycket! Men det är tufft, den där ständiga otäcka oron i kroppen.... Plus att det känns som jag lever i en dröm. Känner mig inlåst i mig själv. Hatar den känslan.

Känns även lättare nu med M. Oroar mig inte längre för att hon inte ska tycka om mig... Oroar mig inte heller över att hon ska lämna mig, eller är väl fortfarande rädd lixom, men jag går inte omkring och tänker på det precis hela tiden och är helt övertygad om det! Utan nu har jag börjat våga släppa in annat i mitt liv mer och mer plus att jag inte jagar efter henne hela tiden med blicken eller går upp och ner för trapporna för att hoppas på att se henne. Utan jag LITAR mer på henne att hon finns där! Däremot så ska jag inte heller ha förhoppningar om något utan måste balansera allting och sedan försöka hantera mina känslor mer. 
 
Iaf så ska jag fan kämpa nu! Jag vill tillåta mig må bra och verkligen våga ta de där stegen som jag förut inte vågat! Jag ska verkligen ta distans nu till den där falska tryggheten......

Äldre inlägg