Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från maj 2012

Tillbaka till bloggens startsida

kommer inte på någotn rubrik idag....

Haha! Gick till skolsköterskan idag å vägde mig. Har gått ner ett kilo på en vecka ^^ Men det kanske kan vara så att jag var mer uppsvullen eller hade mer vätska i kroppen eller så förra veckan... Men jag hoppas att det kan vara fett eller något sånt där :) Har ju ätit bra så det kan väl inte vara något negativt ;) Mår ju mycket bättre fysiskt också!

Skolsystern är snäll... jag brukar faktiskt inte öppna mig så ofta för vem som helst längre , utan jag försöker hålla käften. Men hon vet ju om mina problem och jag går ju inte å väger mig nu varje vecka. Så varje gång fastnar jag där eftersom vi pratar om lite allt möjligt. Hon har ju blandannat hjälpt mig med skolan lite. Lite sådär extra hjälp å så. Eller hon övertala mig iaf att gå med på det. Idag  pratade jag  lite om mina fixeringar av min mage.... Att jag t.e.x spänner mig mycket..att jag håller för min mage jämt, även om jag är själv i mitt rum...Ja, allt det där.. att jag helt enkelt mår bajs över min mage...Jag brukar ALDRIG visa min mage. Men, hehhe jag gjorde det..... Slappnade ju inte av då, å det var väldigt jobbigt. Kändes ju konstigt att visa min mage.. Var ju rädd att hon trodde att jag bara ville ha uppmärksamhet. Men det var inte jag direkt som sa att jag ville visa magen utan det var hon, å jag tvekade ju... Var ju rädd...men ville ändå...För att få höra vad hon såg...Tror jag det kan vara ? Så iaf, även om jag hade panik så drog jag upp tröjan lite försiktigt tillslut.. Hon förklarade vad hon såg å förklarade lite vad som är normalt å bla bla. Känns lite bättre faktiskt... Kändes ju som en lättnad att jag visade något som jag skäms över så mycket, för någon som stod där lixom....Men är bekväm med henne.. Hon är enkel, ödmjuk, lugn, förstående och ärlig... Å sen är hon inte pinnsmal själv, det gör ju hela saken mycket enklare. Men men , iaf så kändes det som en lättnad. Vet inte om det är för att jag får bekräftelse över vad andra ser. Men det känns bra att veta vad andra ser , för när jag tittar mig i spegeln å bara ser fett så försöker jag tänka på vad andra säger. Hon har ju en sund kroppsuppfattning. Jag vet att jag inte har det. Men jag har svårt att släppa fixeringen å det kommer nog bli väldigt svårt å ta tid... Tänk om det är som jag tror ..? Att jag ser hemsk och äcklig ut.... Konstig.... Det värsta är ju inte när jag står upp, utan när jag sitter ner. Det har jag aldrig vågat visa någon .. Eller jo för min mamma någon gång. Vet inte varför men jag ville..... Men det kändes inte bättre å jag mår dåligt över att jag gjorde det. Fast samtidigt sa hon ju inte att jag var tjock eller att den såg konstig ut... ( men det var ju länge sen...)

Jag ska försöka att ta in det andra säger. Även om det är konstigt att göra det. För man tror väl att man själv har rätt. Men eftersom jag vet att man tillslut ser sig själv som tjockare vid ätstörningar , så kanske det kan vara så. Ska försöka att utmana mig lite under sommaren. Om jag nu är redo och kan det. Kanske inte ska ta tag i allting på en gång. Men vill ju börja jobba med det här. Kan ju försöka att sluta spegla mig HELA tiden... Försöka att itne dra i kläderna hela tiden.... Att gå i kläder som jag tror jag ser tjock ut ( å det är ju egnetligen alla kläder jag har ). Försöka strunta i min mage alltså. Uch, får hoppas bara att ingen säger något om magen =( Då kommer jag nog aldrig våga försöka sluta gömma den...

Jag tycker faktiskt att det är lite skillnad på de här två veckorna jag har ätit. Tycker inte att jag känner mig lika tjock. Utan det har börjat bli lite bättre med de känslorna....Fast det går ju uppåner. Men jag VET att jag har gått ner mycket i vikt. Fast det kan vara lite jobbigt att erskänna.. Tänk om jag tror jag har gått ner mer än vad jag har gjort? Jag skulle ju gärna vilja gå ner lite till... Fast jag tror nog inte att jag ser mig själv som smalare då. Plus att jag inte skulle bli snyggare att tillslut bli underviktig. Just nu har jag bmi 20. Men då har jag ändå muskler kvar...Min kropp vill tydligen ha musklerna kvar ;) Å sen har jag ju tjock benstomme... Så bmi är ju egbetligen skräp att gå efter. Det vet jag. Men underviktig är jag inte iaf. fast jag skulle vilja.......Hatar att vara normalviktig. Hatar allt som är normalt...... haha. Men jag vill inte vara underviktg. Jag vill se frisk å fin ut. Kurver är ju också snyggt. Skulle vilja vara bekväm i min kropp å sluta oroa mig. Sluta fixera.

 

 

 

 


hehe mina skjorts som satt åt för ett år sedan. Hade muskulösa lår då...... Syns nog att mycket muskler försvinnit x) Fast det är jag ändå glad för. Allting som blir mindre blir jag lycklig över ;) Sen i bakrunden är mitt stökiga rum.... Har en madrass på golvet som jag sover på ;) Lite kläder å sådär som ligger här å var....
(Å nu visar jag inte mina ben för att ni ska säga att dom är smala , fina eller om dom nu är fula. Hm smala är dom inte. Kanske normala.... Jag bryr mig faktiskt inte om lårna så mycket. Är mest magen jag beskymrar mig över. Å den får ni inte se  iaf! ;) )

bläpp

Känns lite jobbigt just nu. Men ändå känns det som att jag mår okej. Glad,ledsen,arg,sviken och ångest. Skadetankar idag...Vill lägga mig ner och sluta kämpa....För så kommer det nog ändå bli snart. Var hos läkaren idag. Ingen medicin förrän efter sommar.. Jag fick en stor klump i halsen och kunde inte prata. Höll på att tjuta. Men egentligen så är det ju bra att hon inte skriver ut något på än gång. Men känner mig så oförstående. Känns som att hon inte alls förstår mig. Men det är inte alls konstigt heller, för jag kan inte svara vettigt på något alls. Fast, jag har gjort stora framsteg, jag har itne skurit mig sen typ... när det nu var. Några veckor sedan eller så..Har inte kräkts på två veckor...Har ätit i hela två veckor regelbundet. Men för FAN. MÅSTE man vara destruktiv för att må dåligt.....? Måste jag uttrycka det genom att jag skär mig?? Jag kan inte uttrycka mig...Jag vet inte vad jag känner... Men det känns inte bra. Jag mår inte bra.  Eller jag vet inte, kanske mår bra...Näe, det gör jag inte. Det är jobbigt! Men min läkare tycker att jag är stabil och att det inte är någon ide att sätta ut adhd medicin eller flouxetin nu när min terrapeut ska på semster sen. Men.......va...........åååååhhhhhh......Jag klarar inte det här ensam............

Jag vill bara få medicin nu. Få någon trygghet.  För jag vet att mitt mående inte håller sig. Det går upponer. Vissa veckor har jag väldigt jobbig ångest och skadetankar. Andra veckor är det bättre. Å ibland kan det faktiskt vara bra.  Men om jag inte kämpar emot så kommer det mest bara vara neråt. Å varför ska jag kämpa emot när jag ändå är ensam under en hel sommar eller något... Det kommer inte gå. Jag kommer inte orka. Jag kommer känna mig övergiven , sårad och tom. För vem har jag när det är som värst...? Ska jag ringa till psykjouren? HAHA jo! NÄÄ. Jag ringa?


Jag hade bara förväntat mig att få medicin nu så att jag kan börja. Blir så arg och ledsen.... Känns återigen att jag bara säkert lådsas och inte alls mår dåligt. Behöver ju tydligen ingenting emot min ångest... Eller har jag ens ångest? ÅÅH vad fan är ångest?? Det där obehagliga eller hjärtklappningen och andningsvårigheterna..? Eller är det båda? Eller är det när man är ledsen eller arg eller allting på en gång eller när man inte ens vet...? Jag är trög. 

Jag är så jävla känslig. Hatar mina känslor just nu. Jag vill inte vara tom men jag vill nog börja skära mig å stänga av känslorna igen. Iaf till hösten igen. ÅÅH känner mig så desperat! Känns som att jag lika gärna kan ställa mig på tågrälset så att jag slipper tänka mer...Slipper behöva förstå mig själv.

Tror nog att vilsen är rätt ord just nu. Desperat och panik. Ensamhet..... Vill supa å göra något dumt. Kan ju dricka å knulla med någon kompis , så att jag mår skit dagen efter. Eller så kan jag dricka och hitta på något annat som jag sedan ångrar mig dagen efter. Så att jag sedan kan skriva här och klaga..... Eller så sitter jag kvar här hemma hela sommaren å ruttnar. Kanske dör av syrebrist här inne i rummet....Eller av mina fisar...

Näe... ja... känner mig lite hyper nu tror jag.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jag vill känna mig fin....

Jag skulle vekrligen lyssnat på min terrapeut å inte höja dosen på voxran. Men jag är ju så dum och desperat att minska hungern. Eller jag vill inte riskera att tappa kontrollen. Men iaf så ska jag ta en tablett nu istället, haha.  Jag är på sånt dåligt humör. Lättkänslig. Blir arg, ledsen och sur för ingenting. Det är väldigt jobbigt då jag bara vill skrika eller slå till någon.

Jag har iaf inte skadat mig, inte kräkts och jag har skött maten hyffsat. Jag missar väl mellanmål rätt ofta. Men allting känns ju så komplicerat jämt. Måste tänka på pengar , tid , hur onyttigt det är och när jag ens är hungrig. Men jag försöker. Jag märkte igår då jag hade ätit frukost och lunch bara, så hade jag inte alls så mycket ork till löpningen. Eller var det för att det var varmt. Men kändes som jag vägde tusen kilo . Var så kraftlös. Men så är det ju ibland vissa dagar. Men kunde ju bero på att jag itne ätit som jag skulle (;)) Känns iaf viktigt för mig att äta ungefär lika mycket varje dag, varierat och regelbundet. Annars så får jag ångest....

Tankarna kring mat är rätt jobbigt just nu. Jag är ju vegetarian. Jag är emot kolhydrater eftersom jag blir så hungrig av det. Å bönor är ju massor kolhydrater. Jag vill äta mer fett istället. Men jag kan ju inte hälla i massor av grädde när det är massor kohydrater i, för då kommer jag väl rasa upp i vikt! ÅÅH så komplicerat. Fast jag har hittat några bra recept på vegetarisk lchf. grejen är att jag inte behöver äta Lchf egentligen . Eller asså jag måste inte. Men jag känner mig mycket mer mätt när jag äter fett istället än kolhydrater. Men men. Får försöka sluta oroa mig . Fast jag är ju så rädd att gå upp i vikt. Kämpar med att försöka acceptera att jag itne ska gå ner i vikt , men acceptera att jag kan gå upp i vikt går inte, jag behöver inte heller gå upp i vikt. Men jag vet att min kropp mår bra av att väga mer än vad jag gör nu. Eller iaf så brukar jag stanna på den vikten sålänge jag sköter maten. Men så mycket vill jag INTE väga. Enligt mig så är hela jag fett.  Skäms så mycket. Skäms extra mycket för dom som vet att jag har problem med mat. Som när jag ska träffa min terrapeut. Tänk om hon tror att min mage är mycket smalare än vad den egentligen är? Så när jag har på mig något mer tightare kläder så kanske hon tycker att jag inte alls är lika smal som hon tyckte innnan... Jag skulle vilja känna mig bekväm i stora kläder men det är jag inte. Känner ju mig ännu större då. Men i tighta kläder kan jag ju absolut inte slappna av i heller. Drar in magen och spänner mig så att jag får ont i hela kroppen. Men stora kläder är värre. Förutom tjocka tröjor och sånt. Det brukar jag gå i. Men inte stora kläder som tshirtar och sånt.

ÅÅÅHHH! Asså jag VET ju att det säkert inte är någon som gillar mig mindre om jag skulle vara tjock..... Det finns ingen människa i världen, som alla tycker är snyggst heller.  Men det är nog inte så att jag vill att alla ska tycka att jag är fin, utan det är mer så att jag inte vill att någon ska tycka min mage ser konstig ut. Att min kropp ser konstig ut. Men om någon gör det, varför ska jag bry mig ?  Det är min kropp och jag är skapt såhär. Ska jag vara tvungen att plastikopera mig och svälta mig för att någon ska tycka att jag är finare...? Det sitter väl mest i mitt huvud. Det är väl mest JAG som tycker att jag är ful och tjock. Men det känns som att alla tittar på min mage hela tiden... Att de tittar efter om jag har gått upp i vikt. Just därför känns det ju skönt å svälta sig, då man vet att man går ner i vikt. Känns skönt om någon ser att jag går ner i vikt. Det är så pinsamt om någon tror att jag accepterar min kropp och att jag äter. Det känns bra om alla vet att jag hatar min kropp och försöker bli smalare.  Men allting det här är ju så DUMT. Jag ska skita i alla mina negativa tankar och vad alla andra tycker. Jag villl fokusera på att tycka om mig själv istället. För att svälta sig själv och tro att man kommer tycka om sig själv mer, stämmer INTE å det är inte värt det!! Jag hatar det här....

Jag skulle ju hellre vilja vara sådär smal som de två första tjejerna.. Men.. Jag tycker faktiskt att den kurvigare tjejen är "finare"..... Alla är ju lika fina. Men försöker pränta in att mulligt är snyggt i min hjärna ;) För mulligt är snyggt!

Jobbig dag...

Allting känns bara så jobbigt nu. Blir arg eller ledsen för ingenting å kan inte kontrollera det. Känns bara som att jag sk a explodera..... För ingenting egnetligen. Idag såg jag min gamla skolkompis IGEN. igår hade jag svårt att somna tack vare jag såg henne... Idag känns det ännu värre. >Får bilder upp i huvudet å kan inte sluta tänka på henne... Känns bara så jäkla obehagligt. Kan lixom inte förstå , det är så läskigt. Att man kan banta ner sig till att bli så smal..... å lixom inte förstå det...... Ätstörningar är verkligen en av de värsta grejerna asså....... Uch...... räcker med att någon typ äter dåligt i skolan så blir jag nojig på en gång och kan inte sluta tänka och titta.... Blä.

Har inte haft så mycket skadetankar på ett tag, men nu vill jag skada mig.... Känns bara grötigt och tungt. Jobbigt. Men det kanske beror på att jag har höjt min dos av voxra....  Hoppas det går över snart... verkligen.... Är rädd att jag ska sluta äta... eller spy... eller skada mig....

föresten.. fick chock idag på stan. Testat lite kläder och sådär. När jag testar skjorts så är storlek 36 för stort! Känns sjukt eftersom jag hade mellan 40-42 förut. Men 36or är alldeles för stora runt  midjan.. Känns väldigt läskigt eftersom jag absolut inte kan tro det. Asså ..... näe så liten kan jag ju inte vara...... Men lika dant med att tröjor passar bättre i S. Därimot köper jag allt lite större eftersom jag nog kan gå upp i vikt.  Jag vet att många har storlek 34 . Å troligtvis har jag ju det om jag ska ha ett par som inte sitter jkättelöst runt magen. MEN det kanske bara är fel på storlekarna ju.... Kankse....För jag kan INTE se att jag är så liten ... det går inte... Eller kan man ha mullig mage om man har storlek 34 ? Så som jag sett på storlekar förut så har ju jag tyckt att 38 är litet nästan.....  Gah blir galen. Jag vet inte vad jag ska lita på. Asså jag ve tinte om jag ser rätt eller fel i spegeln...

 


sån här mage.... Vill...jag...HA! ( vet inte vem det är på bilden, men tycker magen e snygg x) )

Vill hugga av den här jäkla magen....

Min mage är lik en ballong idag....

Det är jobbigt just nu... Har mens och magen är helt uppsvullen. Känner mig stor som en....häst eller något. Magen är som en ballong . Knubbig och äcklig. Sån jäkla ångest får jag när jag tittar på den. Ändå kan jag inte sluta titta. Känner mig förvirrad. Först känner jag mig rätt så "nöjd" med magen, sen känner jag mig tjock. Jag vet inte alls hur jag ser ut. Shoppade lite kläder idag. När jag kollade mig i speglarna , så att jag såg flera vinklar av min mage så såg jag ju verkligen hur tjock den är. Jag vet inte om det är speglarna som man ser större ut eller om det är så att jag är så tjock. Andra säger att jag är smal. Jag förstår INTE ju..... Vad är smal??  Jag vet inte ens faktiskt hur jag kan bli nöjd. Känns som att jag inte vill ha någonting alls där. Asså ingen mage alls. Typ hugga av den eller något. Näe, jag vet verkligen inte. Känns bara väldigt jobbigt. Vill bara gråta, å är nästan nära ibland. Tar hur lång tid som helst att välja kläder för mig på morgonen. Går genom alla kläder och testar om och om igen. Tillslut kan jag välja men ångrar ju mig ändå sen. Kläderna får itne vara för stora... Inte för små...Inte sådär tunt och fladdrigt tyg heller utan helst ska det vara lite tjockare så att magformen inte syns lika väl. Å det ska inte sitta åt massor, men det ska inte vara pösigt... För då ser man ju större ut... Å måste sitta lagom över ryggen så att inget syns där, å får inte vara för kort och inte för långt för då kan ju höfterna se breda ut.

Har aldrig sagt min vikt eller min mått här. Men tänker göra det nu. Vet inte varför. Spelar ingen roll om någon säger något, men om det är någon som har de måtten å känner sig smal, säg det gärna till mig....  Jag är 166 cm å väger nu mellan 58-60kg. Massor enligt mig..... När jag mäter mig så mäter jag både när jag drar in den lite och när jag försöker slappna av. När jag drar in den ( inte asså överdrivet, jag kan ju andas haha) så får jag ungedär menllan 60-64cm. När jag slappnar av har jag mellan 70-72cm.  Nedre magen ( under naveln) har jag massor större... ungefär 8-10 cm större...Höfterna är 82cm... Låren är på tjockaste stället 54 cm... Jag är inte alls nöjd med midjemåttet. jag vill ha mellan 60 till 65cm när jag slappnar av... Då känns det osm att jag skulle vara nöjdare. Plus att jag vill bli av med min form på magen. Som jag sagt så viker sig min mage i mitten när jag sitter ner, så att jag får två äckliga magar. Jag känner mig så jäääääkla tjock ... Måste ju ha massor fett för att det ska bli så... Vill bara verkligen bli av med den. Få en normal magen. Klart magar viker sig. Men naveln behöver fan inte gömma sig.... Jag vet inte hur jag ska bli av med den.... Jag vill inte svälta mig igen, men det är inte långt ifrån...... Jag mår inte alls bra för min mage just nu. Känner mig så äcklig... Ska ligga på mage resten av kvällen..

Därimot har jag iaf börjat springa ju. Igår klarade jag av att jogga i tjugo minuter. Sprang sista biten för att jag inte ens kände mig så trött. Kändes som att jag kunde springa i evigheter. As skönt!! Sen ska jag börja träna magen lite också... Jag har iaf faktiskt konditionen och styrkan kvar, som jag inte trodde. Har också faktiskt lite muskler kvar :) Armmusklerna är fortfarande rätt hårda( fast kan ju absolut inte jämför mot förut) å benen å vaderna är ju oxå okej. Så jag är ju inte helt utan muskler iaf haha. Just benen känner jag mig mer nöjd med just nu. De var så stora för ett år sedan då jag var så muskulös. Jag vill inte ha dom benen tbx, även fast jag just då tyckte om dom. De kläder som var för små då, hänger på mig nu . Överdriver inte... Därför måste jag köpa nya kläder ;) Å därför borde jag ju förstå att jag inte är tjock. Eftersom jag egentligen inte var tjock ( enligt bmi) för 20 kg sen. Å jag har förlorat ( tror jag ) 20 kg är ju rätt mycket.Låter ju mycket iaf. Men mkt muskler har ju försvinnit...Men iaf så vet jag ju att det är fett också eftersom kläderna inte längre passar. Men ändå så ser jag en knubbig person i spegeln. Är man knubbig om man har 70cm runt magen, när den är avslappnad...? Asså jag ser inte det andra säger att dom ser iaf. Men det är väl så att jag måste sluta ha dom här tankarna för att kunna se det riktiga... Men hur ska jag sluta tänka..? Haha.. Eller så är det så att jag är tjock/knubbig. Den tanken är mest trolig för mina ögon. Å känns pinsamt om jag skulle säga att jag ser mig som smal , om jag verkligen inte är smal. kanske inte vågar se mig som smal. Jag vet inte.... Iaf så är jag ju inte underviktig.

Vet inte hur jag vill se ut. Men jag vill iaf gärna få lite rumpa å bröst iaf ;) För de delarna är borta.... Skjorts t.e.x i medjum, hänger ju på mig..... Vid rumpan är det ju licksom bara pösigt , haha. Så , så mycket former kanske jag inte har kvar. Iaf inte just rumpan å brösten iaf. Men magen är ju kurvig...

Föresten, såg en gammal klasskamrat ifrån min gammla skola idag. Vet ijnte hur jag kunde känna igen henne. Trodde det var en 12 åring först, men kände igen ansiktet... Gud så obehagligt.. Riktigt smal.......Riktigt smal.........Går inte likcosm ens jämföra mot för 3 eller fyra år sedan. Fy fan så läskigt. Det sitter kvar än. Kan inte sluta tänka på det. Blev så rädd..... UUUUUhh så obehagligt. Första jag tänker på är ju anorexi...Å jag vill nästan gråta....

 

 

Fy fan så jag är duktig! :) Serigiöst!

Okej, här kommer en ny sida av mig :

Jag är så jäkla stolt över mig själlv faktiskt. Jag var precis ute och jogga! Trodde jag skulle klara kanske fem minuter å sedan dö. Men klarade mycket längre. Mellan 10-15 minuter. Å då har jag svält mig själv länge ( å de har tagit på kroppen) , rökt, snusat och bara legat i sängen hela dagarna. Jag har bättre kondis nu första gången jag joggarr än sist jag började. Hehe var ju helt slut i benen. Benen vek ihop sig å höll på ramla ihop flera gånger. Kunde knappt gå. Kanske tog i lite för hårt i början. Fast egentligen inte enligt mig. Jag tycker bara det är skönt att det KÄNNS att man gjort något. Men kommer nog ändå klaga i morgon haha.

Sen är jag också lite stolt över att jag ätit 3 mål om dagen plus lite mellanmål å sådär , i sju dagar! Har inte kräkts eller självskadat något alls. Jag är fortfarande lite trött å så, men mycket piggare jämfört mot en vecka sedan. Skulle ju aldrig orkat joggat då ;) Iaf så hoppas jag det här betyder att jag börjar TA TAG I SAKER! Att jag faktiskt börjar kämpa mig upp igen...  Tror jag sagt det förut men när jag väl bestämmer mig för saker , så vet jag att jag kan allt som är möjligt, sålänge jag bara vill. Jag vet ju det egnetligen. Men har inte vågat. Iaf inte det här med maten. Det trodde jag inte att jag skuille klara av. Allt kändes bara hopplöst. Asså allt är väl inte dans på rosor, svältande är ju fortfarande lockande. Eller hetsätning å sedan få upp allt.... Fortfarande något som lockar. Känner mig tjockare och tjockare. Vet ine om magen är uppsvullen men jag tror jag blivit en eller två cm tjockare runt midjan. å det känns hemskt. Men försöker att inte bry mig så förbaskat. Försöker istället tänka att jag faktist ska börja bli hälsosam och må bra istället. Å d¨å vet jag att jag inte kan svälta mig. Nu har jag ju börjat äta. Känner mig allt för rädd att falla tbx igen. Känns bara så jäkla onödigt. Jag vill bli "frisk" ifrån det här! Jag vill må bra.... Jag vill få mer energi och vara den där glada becca.... JAG VILL!

Juste föresten, sen har jag pluggat i ungefär 1,5-2 h i dag sammanlagt. Också något som verkligen är WOW!  Jag hoppas verkligen det här håller.... Funderingar att sluta med nicotinet också... Men asså... Ballans..? Ta en sak i taget...? Inte ALLT ELLER INGET! HEHEHEHE

0 kommentarer | Skriv en kommentar

GAH!

Innan ni läser det här så vill jag bara säga att det här inte är riktat mot någon jag känner :) jag är bara lite förvirrad och sur just nu

Man läser om folk som har tusen olika diagnoser. ALLA som mår dåligt FÅR en eller flera diagnoser. VARFÖR?? Vi är MÄNNISKOR. VI mår dåligt ibland och mår bra ibland och vi har svårt att hitta oss själva, vi är osäkra har dåligt självförtroende. Fastnar lätt i alkohol /drog och skadebeteende o.s.v. Iaf nu. Om man jämför nu mot typ 50 år sedan. Hur många hade såhär många diagnoser då?? Visst, man skämdes mer. Men vi mår ju så jäkla mycket dåligare nu jämfört mot då. Hur många tonåringar är självmordsbenägna och eller har skadebeteende av något slag? Det är inte dom det är fel på utan det är ju miljön runt omkring. Man behöver inte ha en diagnos för det. Inte så konstigt att vi mår så dåligt om vi kollar runt hur samhället ser ut. Hur vi lever...

Blir bara så irriterad. För man kan göra så många test på internet och människor blir ju som galna och testar sig för allting. När man träffar en läkare så har man helt plötsligt alla möjlig diagnoser. Kanske jag som överdriver nu. Men känns som det är alldeles för många som får diagnoser hit och dit. Men ändå mår vi ju inte bättre för det. Känns bara som att vi fastnar så mycket i våra diagnoser och gör det till en sån stor grej. Å då blir vi helt plötsligt ännu sjukare.

Innan jag fick diagnosen borderline så var jag ju inte såhär. Jag märkte iaf inte av alla symptom lika mycket. Fast egnetligen mådde jag sämre då än nu, men varför behöver jag ha borderline? Kanske visst inte är borderline. Kanske bara är så att jag inte rett ut saker å ting. Å då har man ju ingen diagnos. Jag tvekar rätt mycket om min diagnos. Men samtidigt har jag ju varit väldigt annorunda och aldrig mått bra under mer än några månader. Gått upp å ner hela tiden. Men jag kanske bara inte fått rätt hjälp...? Jag känner igen mig i kriterierna, men det kanske beror på för att jag vill ha ett namn på alla mina problem. Så att jag kan förstå och lösa det. Fast det har ju inte hjälpt mig än.

Känner mig bara så lurad och förvirrad. Jag vet ju fan inte ens vem jag är. jag kanske har alla jäkla diagnoser. Det är ju bara så lätt att få diagnoser nu. Det räcker nästan med att man får fråger man ska svara på. Å det är ju rätt svårt... Om man läser om kriterierna innan så tänker man ju mycket på dom. Å tänker då att man tillslut har dom. Iaf är det nog så för mig. Jag hade ju funderat på bordelrine innan jag fick diagnosen. Jag gjorde det till en sån stor grej. Testade mig på olika platser på nätet o.s.v... Å det här om adhd, jag har inte känt igen mig så väl i kriterierna förrän NU. Å det kasnke beror på för att jag är DESPERAT.

jag är nog ute och cyklar nu och många kanske blir sura på mig. Men jag förstår bara inte det här om diagnoser. Vad fan innebär diagnoser nu ? Alla får ju dom nästan. Å en sak jag undrat länge... Varför har man både adhd och borderline? Varför är det vanligt att sätta ihop dom..? Om man har adhd så kan det ju ge symptom på borderline och borderline ge symptom på adhd. Näe jag vet inte riktigt vart jag vill komma och vad jag vill. Min hjärna är bara förvrrad. Förstår ingenting.

jag kanske har adhd och borderline.... Men ..... jag förstår inte än vad det egnetligen innebär. Jag förstår inte..... Men jag litar på min terrapeut , hon jobbar med borderline och adhd. Men känns som att man inte längre är lika nogrann när man utreder om diagnoser.... Jag levde försej inte för 50 år sedan så jag kanske inte har något att säga till om. Men känns som att psykiska sjukdomar bara blir vanligare och vanligare....Å innan man läst om en diagnos så kan man inte sätta ord på saker och ting lika lätt. Efter man läst om någon diagnos så använder man alla utryck som finns för att beskriva sina problem. Som man aldrig tänkte på innan man läst om det.

jag ska iaf prata med min terrapeut om min diagnos och låta henne skriva ner allting hur hon menar. Så att jag kan läsa genom i lugn och ro å försöka förstå. Jag förstår ju borderline ( tror jag ) men jag har inte riktigt förstått ändå.... Jag vet itne.... Känns som att det lika gärna kan bero på andra orsaker att jag mår som jag mår. även fast jag inte borde må dåligt . Jag har haft hjälp i 5 år snart men ändå faller jag bara tbx. Därför kan det vara skönt att veta om det är för att man har en diagnos så att man inte är helt knas.

Förlåt. Alla tankar bara flyger omkring i mitt huvud och jag kanske skriver helt konstigt nu. Ni får bli arga. Jag menar iaf inget illa till någon. Jag tänker mest på mig själv och sen att det faktiskt har blivit vanligare med tillexpempel adhd och borderline. För så är det. Jag riktar iaf inte det här till bloggarna jag läser. Utan om att jag hör mer och mer om att fler och fler får diagnoser. Aja jag tror jag har förklarat nu. Ni förstår nog vad jag menar :) Det är nog bara så att jag har svårt att ta mig själv på allvar. Plus att jag inte heller känner mig själv. Jag förändras hela jäkla tiden och jag vet inte alls hur jag mår. Först mår jag bra och sen mår jag skit och tillslut vet jag fan itne vad som är vad! GAH! 

Framsteg!

Känner mig faktiskt väldigt stolt just nu! Mycket ångest på det då. Men är verkligen motiverad att förändra allting nu! Har ätit sen i tisdags. Frukost typ en halv skål havrefras m mjölk. Mellanmål en frukt. Lunch typ 1,5-2 potatisar eller typ 1,5-2 dl ris (tror jag ) sås också ,å sen 1,5-2 qournfile (eller något annat) Rätt mycket grönsakr också. Sen mellanmål igen. Knäckemacka började jag med idag istället än frukt. Utan smör då... Men med ost. Sen middag , lika myclet som lunch tror jag.

Rätt svårt att veta om jag äter för mycket eller för lite. Är väldigt petig haha. Men jag tror absolut inte att jag äter för lite. Känns hur mycket som helst. Jag vill gärna börja träna snart också. Ska börja lite smått nästa vvecka tror jag. Vill känna mig lite starkare först. Är faktiskt piggare redan. Men ändå fortfarande rätt trött. Men mycket bättre faktiskt. Är lite mer gladare. Kanske för att jag känner att jag gör någonting bra. Men ibland svänger det ner och jag får massor ångest och nedstämd. Väldigt känslig och känner mig sårad lätt och sådär. Alltså som vanligt. Men ibland känner jag mig lite piggare. Idag har jag ju inte bara legat i sängen t.e.x . Jag tog en promenad på 30 minuter och har lagat mat.. Städat lite lätt i rummet ( typ en minut haha) Sysselsatt djuren och sen vet jag inte... Tiden går ju fort haha.

Iaf så försöker jag. När jag tittar på magen (som jag försöker att inte göra jääämt) och känner mig tjock så försöker jag tänka på att det kanske inte är så och försöker tänka på vad andra säger. Känns rätt konstigt och har svårt att ta till mig. Men jag försöker. grejen är att det känns väldigt konstigt och välääldigt konstigt om jag ser fel i spegeln . Kanske jag bara tolkar fel ? Men om jag ser "smal" "jättesmal" "snart mager" ut så ser jag iaf väldigt fel. Har svårt att tro att jag är smal. Men det är väl klart jag ibland kan se att jag ser mindre ut. Men, ja....Ett framsteg är väl att jag försöker lyssna på vad andra ser? Att jag frågar om hur dom tänker en smal person ser ut som o.s.v.. Jag trotsar mina tankar och känslor som är negativa och försöker tänka poissetivt. Jag hoppas det håller sig såhär. Å jag hoppas snart ångesten blir mindre. Den är väl inte överdriven. Men ibland är det väldigt jobbigt och jag kan tänka mig att det blir värre om några dagar. Då jag kommer tro att jag gått upp en massa i vikt.

Jag skulle ju fått flouxetin. Men tydligen måste jag träffa en läkare först...... suck! Min terrapeut trodde att det inte behövdes. BAJS! För det kan ta hur lång tid som helst. Å iaf om det är samtidigt som adhd snacket. För det tar väl ännu längre tid eftersom det kanske måste vara en speciell läkare eller något. Är så rädd att jag ska ge upp till dess. Har INGENTING emot ångest just nu. Å ibland känns det som jag snart spricker, att jag snart tappar kontrollen. Det är inte enkelt att ta tag i det här med maten samtidigt som jag inte har något emot ångesten. Jag vill få flouxetin NU. Jag vet ju inte om jag orkar. Känner mig rädd att misslyckas.

Sen oroar jag mig redan för att min terrapeut kommer ha semster i sommar. Känner mig jätterädd. Som vanligt. de där med att jag känner mig övergiven och ensam. Men känns hemskt att inte få hennes hjälp. Känns som jag behöver henne nu. Jag vet inte ens om jag får nåogn annan att prata med. Så stor risk att jag faller..... Så det har jag verkligen ångest för. Men det är väl självklart hon ska ha semester. Men det är jobbigt. Vill inte det nu. Vill må bättre först. haha.

Jag hoppas och jag vill och jag KAN(?)

Nu jävlar! :) eller ja typ så tänker jag. Jag har nog inte bestämt mig  helt och fullt. Eller jag vågar inte lova mig själv. Men jag lovar mig själv att jag ska försöka göra mitt bästa och på ett serigiöst sätt!. Med mitt mående. Var hos terrapeuten idag. Jag tog upp det här om adhd. Hon  sa att jag nog kan få diagnosen om jag gör ett test. Ska få träffa en läkare om ett tag. De flesta testerna har redan gjorts. Så det är ju mest bara prat antar jag. Förhoppningsvis kan jag få ritalin. Hoppas på den. Mindre biverkningar och snabbverkande. Å har läst om att den ska vara bra. Av någon anledning är jag inte alls rädd. Känner bara att jag NU vill börja med ALLT. Haha allt eller inget??  Har alltid förträngt tanken på att jag kan ha adhd. Har hatat att prata om det. Just därför har inte min terrapeut tagit upp det något mer.

Sen pratade vi om matproblemen. Vart rätt jobbigt. Hon sa att hon ser att jag magrat till på bara två veckor ( å jag trodde jag ätit mer?) . Om det inte skulle vara så att jag BRYR MIG och enligt henne "är bra att jobba med i terrapi" så skulle hon skriva in mig på ätstörningsenheten. Inte för att jag är för smal utan beteendendet. Jag kan absolut inte se alls att jag är smal. Kan se att jag gått ner i helhet. Men absolut inte att jag är smal. Mullig/tjock är vad jag ser. Så det är väldigt läskigt när fler och fler komenterar att jag magrat till och att det nog inte finns så mycket fett att få bort längre. Hm... jag både känner och ser. Asså jag kan inte riktigt tro på det här. Men det är skrämmande. Kan gå med på att jag kanske ser normalviktig ut i deras ögon. Men smal? Jag vet inte faktiskt vad som är vad. Känns rätt konstigt och läskig om jag ser fel i spegeln??? HUR`?

Men iaf, ska få testa flouxetin igen. Har testat den för några år sedan men jag har förändrats mycket sen dess. Så nu kan den fungera. Ska vara bra för ätstörningar. Å jag ville ju inte ta cipramil och s(?) något vad det hette. Flouxetin ska man inte gå upp i vikt av... Känns rätt jobbigt att börja med mediciner egnetligen. Men just nu känns det som att jag är med på det mesta. För jag vill inte längre fortsätta falla neråt och neråt. Blir mer och mer nedstämd , mer och mer ångest, mer och mer tankar och ätstörningen blir värre....

jag hoppas hoppas hoppas....Jag vill och vill och vill så gärna!

Adhd?

hehe.. ursäkta för mitt utbrott igår. Men ibland så blir jag helt galen asså.... Allt jag vill är att bara känna mig trygg och trivas hemma. Visst, när jag mår bra  och inte har något att bråka om så är det okej. Men... ja det är ju inte så nu. Jag har mycket att oroa mig för, att bli påkommen osådär. Å de räcker ibland med att pappa bara öppnar käften så blir jag helt galen. Jag blir arg för ingenting och han förstår ingenting. Men jag älskar honom ändå förståss. Han bryr sig om mig , det vet jag och han försöker ändå förstå mig ( efter vi bråkat) och vill det bästa för mig. Han tänker alltid på mig före sig själv.... "barnen kommer alltid före något annat".

Hm jag har funderat och funderat på en sak. Det här om ADHD. Jag har ju gjort två eller tre tester. senaste var på BUP och var en stor utredning. Fick svaret " vi kan inte säga om du har adhd och vi kan inte säga om du inte har adhd".) Jo det gjorde mig ju inte alls mer förvirrad... Jag har försökt att inte tänka på det sen dess och har aldrig velat ta upp det för min terrapeut eller läkare. Har bara blivit irriterad. Men nu börjar jag tänka allvarligt på vad det är fel på mig. Jag vet inte hur det är med adhd, men jag har väl haft lite problem med koncentrationen förr men inte såhär. Jag klarade av högstadiet bra...Kunde koncentrera mig i flera timmar. Även om det inte var roligt asså. Skolgången har gått upp å ner. Som mitt mående asså. Men NU har jag ju sjukt svåra koncentrationsproblem både hemma och i skolan, jag kan inte fokusera på vad andra säger ( beror på vad de pratar om) och jag har svårt att minnas saker.... Sen kan jag ju få såna här "flumattacker" då det bara krrryyyyper i mig. Får panik och orkar inte med mig själv. Blir lixom galen. . Men när jag får dom så är det när jag mår dåligt och inte riktigt vet hur jag mår ( blir bara cp) och det kanske inte beror på ADHD....Jag vet inte. Men iaf, jag undrar lite om adhd visar sig mer i perioder i livet? Eller om man alltid har problemen...? Ska försöka prata med S om det i morgon. Vill bara helt enkelt VETA NU. Har gått hela livet och undrat. Å jag skäms inte längre. Grejen är att jag inte ens har kunnat att prata om det förr. Jag grät av skräck när familjehemmet skulle berätta för mina lärare.... ( vi trodde att jag hade diagnosen, men för typ 2 år sedan fick jag reda på att jag visst aldrig fått den diagnosen. Knäppt!) Jag har bara försökt att förtränga bort adhdn.... Men nu undrar jag ju.... Jag vill helt enkelt veta.... Jag orkar inte gå ovetande och inte förstå på mig själv....Sen skulle det vara skönt om medicin hjälper mitt mående!

Äldre inlägg