Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från december 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Ångesten.....

Gud vad jag önskar att concerta kan få min ångest bli lugnare. Blir galen snart! Men jag vet att jag måste kämpa för att ångesten ska bli bättre.
 
Är på helspänn. Minsta lilla ljud utanför ger mig hjärtklappning och yrsel. Ska ut å springa sen så hoppas det blir bättre. Det är skitjobbigt. Är säkert kanske gnällig, men det är verkligen tungt. Vaknar å känner det där tunga och stark ångest på en gång som sedan ger mig overklighetskänslog och vill bara sova bort alla problem. Men är för orolig och vågar inte sova bort dagen....
 
Så trött på att pappas tjej inte kan hantera sina "utbrott". Eller hon går mer runt och klagar och blir arg. Det är ju det som är det värsta för min ångest blir skyhög. Vet lixom inte alls vad jag ska göra..... Det är BAJS! Jag gör mitt bästa å tar ansvar men får bara skit känns det som. Känns iaf så för mig. Men för någon annan så kanske det här inte vore något jobbigt men är så käääänslig....
 
Nä fy.... blä....

Träffat lite kompisar

Jag kämpar på så gott jag kan. Har umgåtts med kompisar den här veckan och det har nog hjälpts lite kanske. Vilket är super! Men istället har jag nu ångest över min kropp.... Vilket innan har varit rätt lugnt ett tag. Men men.. Det blir nog bättre sen när skolan kommer igång igen. Har missat några löpass.. Något i veckan.. Å sen har jag inte promenerat lika myclet. Har ju riktigt haft tid den här veckan eftersom jag träffat kompisar å så hela dagarna till sent på kvällen. Men men, försöker inte oroa mig för myclet. Världen går faktiskt inte under om jag kommer gå upp lite i vikt.
 
Men annars så har jag mått faktiskt helt okej idag å igår. Jag har tillomed haft det trevligt med kompisar! :) Å tog inte heller med mig alkohol ( vilket man fick) som också är starkt gjort. Däremot kunde jag inte låta bli att dricka det jag fick , även fast det inte var mycket förståss. Men ville ha mer och mer. Inte inte inte bra. Får se hur det blir i nyår. Kan ju inte bara bestämma mig för att INTE dricka något ALLS. Kan inte. Å då blir det ju för myclet...
 
Nu i helgen ska jag iaf försöka ta det lugnt och träna å äta bra. Får hoppas det blir en lugnt helg med så lite ångest som möjligt!
 
kram på er!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

JUlafton.

Hoppas ni alla har haft en okej eller ännu bättre jul! Själv så har det väl varit lite sådär... ALltså det var väl okej innan jag började dricka. Men ensam, tomhet och ångestkänslor har fyllt denna dag.
 
alkohol =ensamhet, ångest å självslador.
ändå vill jag dricka mer nu..

Aja.... skitsamma. Blä. ska lägga mig nu.

Jullov...

Jullov... Rädd och nervös. Rädd för hur ensam jag kommer känna mig. Hur mycket jag kommer sakna min trygghet, skolan. Igår blev det rätt deppigt. Men mådde dåligt redan på morgonen då jag tillomed började tjuta framför pappa. Tror jag ska skippa körkortet igen. Blir för mycket för mig och jag orkar inte det! Just att plugga och köra är inte problemet utan det är all oro och stress...
 
Snart är det jul också... Inget jag direkt längtar till så. Men lite, eftersom jag har fått två flaskor champange. Vilket jag nog kommer slurpa i mig :P Vilket jag egentligen hade bestämt mig för att jag inte skulle.... Men men. Vem vet, finns ju en chans till att jag kan dricka lagom myclet... Kanske:P Jag är ju hemma .. så... Plus att jag inte tänker vara full framför min lillebror. Men kan inte vänta till nyår.......
 
Aja, ska försöka vara lite positiv. Idag har det gått hyffsat.Mycket hjä'rtklappning men försöker trycka all oro åt sidan. Snart kommer jag ju medicinera! Gaah vad jag är rädd för att få massa hemska biverkningar =(

ÄNTLIGEN!

NU är det äntligen på gång! Ska få göra blodprov ( andra prov gjorde jag idag) bara och sen kan jag snart få börja medicinera!!
 
Många känslor och så. Orkar inte skriva mer än såhär. Men skönt att något händer iaf! Känner att jag får tbx lite mer styrka ....

Vad fan.....

Gah....... Ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam....... Gud vad löjlig jag känner mig... Men det är jobbigt.... Iaf när jag bara vill hoppa på någon nästan främande människa bara för att få en hand på axeln eller något. GAAAHHH SLUUTTTAA JÄVLA HJÄRNA!!
 
Skadetankarna är rätt starka. Men villl inte ha mer ärr.......Iaf inte av att skära mig.. Men har ingen tändare... Fan också, skulle köpt det idag....
 
Men nej nej. Jag ska fan i mej stå ut! Bästa är väl att tänka " jag tar det senare" då kan det där suget bli lite lättare .... Men det värsta är väl att det är lite tvång i allting. Vill passa på när jag vill skada mig. Är rädd att det ska gå över.
 
Men nää... det är klart att jag vill må bra. Men va fan...... må bra?! Känns som det är långt dit .. Eller har jag varit där men att jag mår dåligt även fast jag mår bra. För det är ändå obehagligt att må bättre då man är mellan skit mående och bra mående. Eller jag vet alltså inte hur jag mår helt enkelt, först känns det som att jag är som vem som helst medan nästa stund så känns det som att jag inte alls är som vem som helst, utan den som inte har en framtid och som alltid kommer ha självdestruktivitet och ångest. Sen så kan jag även gå runt och oroa mig över vad andra tror. De andra kanske tycker att jag är jättelarvig som inte orkar lika mycket som " alla andra" medan jag egenlitgen vill ha förståelse .... Men tänk om jag faktiskt inte mår dåligare än någon annan ? Alla ha ju sina problem och jobbigheter?
 
Äh.... jag vet inte. Nu tog det stopp i huvudet. Är kissnödig.

Närma er aldrig någon som mig....

Jag vet inte vad jag ska skriva. Men vill skriva.... Tror jag.... Känner mig så grymt tom och ensam..... Gör ont... Vill sjunka ännu längre ner så att någon kanske ger mig en kram ( men skulle få panik om någon skulle krama om mig för att trösta eller något sånt jobbigt, men jag vill)... Eller något. Ja, det låter sjukt stört och jag skäms egentligen. Men känner mig så ensam och HATAR HATAR den känslan. För känner mig alltid ensam ändå ...... Känns som jag livnär mig på andra som bryr sig om mig..... Som visar att jag är någon.... Som vill eller som förstår mig. Å jag vill inte vara sån som bara vill ha en massa uppmärksamhet. Hatar det. Men hur låter jag det försvinna ??? Det går inte... Det försvinner aldrig......
 
Saknaden av P försvinner aldrig heller. Det var över ett jävla år sedan. Tror det är ett och ett halvt år sedan.. Förr förra sommaren.... Saknar P än......... Känner mig så förbaskat övergiven av personen.. Även fast jag förstår varför det blev som det blev.... Men är så rädd att det ska hända samma sak. Är rädd att komma någon nära men samtidigt så vill jag det.... Vill ha någon där. Även fast det nog kanske skulle skada mer. Måste försöka lära mig klara mig själv. Å har blivit bättre.... Tar mer avstånd till folk som jag vet skulle förstå och försöka stötta. Dom tar jag avstånd ifrån. Men mår dåligt av det också. Gör ju egnetligen mer ont. Så försöker få dom att komma fram ist ( vilket inte händer, eftersom de inte vet) Men det gjorde ont att bli lämnad av P också. Å alla tjafs och bråk vi hade.....Men ändå så var allt värt det. Det är det alltid. Men ändå... Vet inte hur jag ska hantera ensamheten. Är inte ensam egnetligen. Bara det att det känns som det. Spelar inte heller någon roll hur många människor jag har omkring mig som finns där. Det är ändå tomt. Men gud så skönt det vore att bara greppa tag i någon å bara prata ur sig en massa... Känna sig lite lättare .. Men så enkelt är det inte.. Känns bra ett tag men sen behöver jag den där näringen igen. Vilket jag inte vill utsätta någon för.
 
Skadat och kräkts idag igen. Känns helt underbart (fan hoppas inte jag triggar någon nu, för egentligen är det inte alls underbart !!!! I längden så skadar det som fasen , man mår myyyyyycket dåligare plus att man inte kan sluta, vilket resulterar i en maaaasssa ärr....) . Tror det beror på att lugna ner mig... Bestraffa , skön känsla och sen "tvånget". De där tvånget menar jag den där rösten som säger att jag måste måste måste göra mer och mer och mer för att visa att jag kan skada mig och visar att jag hatar mig . Visar mig själv. Känns inte okej att tycka om mig just nu. Eller jo ibland... Nyss så gjorde jag det. Eller för ett tag sen. Kände mig så nöjd över hur mycket jag utvecklats i målningen i skolan ( kanske lägger upp en bild någon gång, så nöjd e jag ;) ) Nu så känner jag dock att jag inte längre får vara nöjd eller stolt. Samtidigt som jag faktiskt inte vill falla tbx igen....... Nej nej nej.... Måste ju tänka på framtiden. Om jag faller tbx nu så kommer jag kanske inte kalara av skolan.. Å då kanske jag inte kommer kunna få ett jobb och flytta hemifrån..... Vilket jag vill kämpa för !
 
Nu är det ett rörigt inlägg. Pinsamt också. Öppnar mig lite till.. Eller vänta här.. Brukar väl jämt vara öppen här, haha. Men sånt här är jobbigt att erkänna för sig själv. Att jag inte kan närma mig människor utan att bli beroende asså.
 
Men nu känns det lite bättre ... Kanske... Aja , ska inte känna efter . Dumt. Godnatt! Min hamster hälsar till er och skickar en blöt lite puss!

Inte bra....

Mår inte alls bra...... Skadetankar än.... Å kunde inte stå emot igår. Elle rjag ville nog inte stå emot skadetankarna, dock så kämpade jag emot att skada mig mer än vad jag gjorde.
 
Orolig...hjärtklappning.....overklighetskänslor....utmattad.... NEDSTÄMD.
 
Äh, jag vet inte.... Jobbigt iaf. Men ändå skönt av någon anledning.

Jag dras tillbaka till det gamla

Senaste dagarna har varit både underbara och lite mindre bra.. I måndags hade jag en del självskadetankar, likaså tisdag. nedstämd och känner mig tom och ensam... Vill trycka ner mig. Ta fram rakbladet och skära sönder armarna.... Just armarna... Har ju mkt ärr där redan och vill inte ha mer på benen som är hemska.... Å just bara känslan på armarna är annorlunda på något sätt..... gah.... Tänker tbx på min ungdom.... När jag skar mig och hur sjukt dåligt jag mådde. Mådde riktigt riktigt dåligt, men ändå saknar jag det. Trior det är just för att jag ändå har kontroll när jag självskadar (?). Jag bestämmer då om jag ska trycka ner mig själv eller tillåta mig vara glad. Nu så svänger mitt humör hej vilt och vet inte alls var jag har mig själv..
 
I onsdags däremot så kom den stora dagen! Vi hade två teaterföreställningar i skolan!! Helt sjukt alltså vad jag älskar min skola! Vi repade bara under några dagar och fick en sån sjukt bra pjäs!! Så jäkla stolt eftersom vi några dagarn innan ville slå ihjäl varanndra typ. Jag är också så sjukt stolt över mig själv, att jag vågade!! Var så sjuuuukt rädd!! Jag hade ingen stor roll, men jag stod där på schenen och både prata och sen var jag med i två danser vilket var SJUKT KUL. Fick en massa beröm för dansen också av flera. Att jag är jätteduktig..... Å jag blir så sjukt rörd... Verkligen sjuuuuukt rörd.... Jag har ju själv känt att att det ändå fungerat bra med dansen, så helt underbart att få det bekräftat! Plus att dansen är lite som en terrapi för mig. Vill verkligen börja dansa. Men vet inte vart jag ska ta vägen bara....
 
Men iaf, på grund av dansen så har jag mått myyycket bättre....... Men nu börjar de mörka känslorna komma tbx igen... Känns som jag tappar kontrollen, eller jag känner att jag tappar orken att stå emot självskador. Vill verkligen skada mig.... Men ändå är jag så rädd. Men fan så skönt det vore att bara sluta bry sig över saker!!

Sen har jag även spytt tre ggr den här veckan bara..... Var länge sen det var så ofta... Börjar fastna i det skitet igen. FAN! Måste sluta..... Tänker att jag har kontroll, men vet hur lätt det är . PLus att det inte är värt att kräkas ......... verkligen inte.  VIll istället jobba för att tycka om min kropp som den är ! Så det så!

bla bla bla

Hatar det här att det alltid är något som känns fel. Är aldrig nöjd! Alltid något som gör ont inom mig, alltid något som river eller klampar. Mina humörsvägningar kommer och går.... Först kan allt vara rätt bra och jag är positiv till det mesta, men nästa sekund så kan allt braka ihop och bli kaosiotiskt. Vet inte om det här är normalt ?

 Något jag också funderar på..... Tänk om jag faktiskt är precis som vilken människa som helst utan diagnoser men att jag bara är känslig och svag. Tänk om någon tycker det om mig ? Har fått för mig att mina lärare tycker och tror det..... Får panik över det. Vill bli FÖRSTÅDD.  Hatar när andra människor ställer krav och förväntar sig lika mycket av mig som av alla andra. Men förstår inte ens mig själv. Vet inte ens var jag har mig själv. Vet inte hur jag mår... Känns som jag kan må rätt bra men ändå är det något som river och skaver och just nu så har jag självskadetankar som växer. Tror det kan bero på för att jag vill hantera mitt mående. Jag kan styra mitt mående genom att jag skär mig. Då hoppar inte mina känslor på samma sätt., för att jag trycker ju ner mig själv och blir mer nedstämd när jag självskadar, vilket inte är konstigt. Det är en skön känsla. Sen kan det även bero på att jag utrrycker mig genom att jag självskadar. När jag skär mig djupt så vet jag att jag mår dåligt. En trygghet. Jag vet hur jag mår... Håller koll på mina känslor..... Är det här något normalt ? Känns helt fuckat. Men är nog såhär faktiskt..... är så rädd när jag inte vet var jag har mig.

Känner mig så ensam,
tom, värdelös och lämnad,
ljuset kan inte längre blända,

Min hud är kall,
de mörka demonerna gör mig varm,
dom finner jag överallt och tar i hand,

Tryggheten är smärta,
det är då någonting kan lätta,
men ärren  kommer i evighet blänka,

Jag gör mig till ett svart moln,
överallt inom mig är det djupa hål,
någon kanske förstår hur mitt kaos nu mår.

Rädslan för det oändliga,
det som aldrig tar slut,
det som blir starkare och starkare,
var går gränsen för det mänskliga....?
 


Äldre inlägg