Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från januari 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Svar på fråga

Fick en komentar och tänkte svara på den :) 

Fråga:
Åhh jag hittade din blogg när jag googlat runt lite och sökte på "borderline blogg." Jag är en 19 årig tjej och har nyss fått diagnosen av min kurator, men vet inte om det är alltså "officiellt." Iaf så känner jag igen mig så himla mycket i det jag läst av din blogg hittills! det var några inlägg från 2011/2012. Känns ibland som att jag skrivit det du skrev. Jättekonstig känsla.. det känns bra också att för en gång skull känna samhörighet eller vad man ska kalla det, med någon annan för det händer då verkligen inte ofta för mig..
Ibland när jag skriver, eller försöker uttrycka mina tankar och känslor överhuvudtaget, känns det som att jag ger helt "fel" bild av mig själv men ändå så vet jag fan inte vem "jag" är och vad den rätta bilden av mig ska vara? Och det gör en så jäkla förvirrad och bortkommen... 
 
Jag har haft ett rätt jobbigt liv,känner mig också ensam och vågar inte berätta hur jag egentligen mår för nån, bara min pojkvän och mamma. Alla andra som "känner" mig beskriver mig som glad, smart, rolig, charmig osv osv. Och de skulle aldrig kunna tro att jag har en personlighetsstörning och helt andra sidor som är långt ifrån gulliga..
Det gör ju att man känner sig ännu mer falsk och onormal, som att jag ljuger om vem jag är, vem är jag egentligen?? På senare tid känns det så falskt att vara med någon övh så det är skönare, eller lättare att isolera mig men då känner man sig ju ännu mer ensam... Den enda som känner mig på riktigt är min pojkvän och mamma, tyvärr är det dom som får stå ut med all skit från mig också... :/
 
Nu när jag fått diagnosen så blir jag förvirrad och tänker att jag kanske inte alls har den och att jag blivit värre bara för att jag läst mer om den och kanske inbillar mig att kriterierna stämmer in på mig? Men jag vet att mycket stämmer in på mig och jag har antagligen borderline eller ips som det nu kallas, men ändå så blir man ju lite paranoid och tänker att man omedvetet låters

Svar:

Hej! 

Så skönt för dej att du känner igen dej. Det kan vara skönt att bli bekräftad att man inte är ensam om vissa saker man känner ensam om. Eller bara vissa saker som gör så ont... Det är väldigt svårt att veta den "rätta" bilden av sig själv. Det tar tid att hitta sig själv. Om man mår dåligt så behöver man lära känna sina tankar och känslor och börja förstå varför man kan må eller betee sig på ett sätt... Eller vad man ska säga.. Iaf så kan man ofta känna sig förvirrad eftersom humöret går upp å ner och man har helt enkelt inte hittat sig själv.  Känner mig själv rätt förvirrad, men är lite bättre just nu. 

En fråga bara. Har din kurator diagnotiserat dej ? Det kan dom väl inte ? Det behöver ju läkare göra. Man går genom en del frågor och sen beslutar sig läkaren om man har diagnosen elller inte. Sen går man vidare med det. Kanske börjar på dbtgrupp vilket är vanligt med borderline patienter. Har du ingen läkare? Tycker du ska träffa en läkare och någon att prata med. Vet inte om du menar en kurator i skolan eller någon "proffosionel"?. Om du har det väldigt jobbigt i livet kan det vara bra att ha kontakt med psykvården så att du kan få den hjälp du behöver. 

Det låter bra iaf att du har din pojkvän och mamma. Jättebra oaf att du kan prata med din mamma. Men det är ju som sagt bra att du får hjälp utöver det också, ifall du känner att du behöver det. Det kan ju vara läskigt att prata med någon man inte känner... Men det är ju väldogt viktigt för att kunna komma på rätt väg i livet.. Prata ur sig om saker är ju väldigt viktigt.... 

Jo det där med att många inte ser och inte förstår kan göra ont eller kännas jobbigt. Men för vissa kan det även vara skönt att ha den där masken.... Går också runt mycket å ser glad ut. Däremot ibland så vill jag faktiskt någon ska se..... Känner sig så ensam. 

Eftersom du inte har gjort en utredning med en läkare(?) så tycker jag att du ska börja att vända dej där. Sen om du får diagnosen så tar det tid att "vänja" sig. Jag tänker precis lika dant i perioder. Känns som att jag kanske bara överdriver och ljuger . Kan ju inte alls ha en sån diagnos. Men sen i perioder så känner jag mig förstådd och "accept
erarar" diagnosen. 

kram!

jobbig helg !

just nu är måendet i botten. Det blev en jobbig helg hemma. Det har ju varit väldigt dålig energi hemma. Speciellt en person får utbrott här hemma för minsta lilla och jag blir livrädde varje gång. Jag Försöker städa hemma samtidigt som jag ska hinna med allt annat. Jag tycker att jag tar ett bra ansvar men jag bara får mer skit än något beröm eller lugn överhuvudtaget.
 
iaf så fick jag nog i lördags å skicka iväg ett långt medelande... Vilket inte var något elakt utan försökte bara förklara hur jag å andra känner plus vad hon kan göra för att hantera sina känslor. Däremot är det klart att en "normal" reaktion vore att hon ändå skulle bli ledsen eller få dåligt samvete eller något. Sen bland annat skrev jag just det här Mee städningen, att om jag ska hjälpa till mer så vore jag tacksam om vi kan göra ett schema eller att hon BER mig om hjälp. Då slipper jag gå runt å känna mig förvirrad.
 
Först fick jag inget svar alls eller ens reaktion hemma när vi gick förbi varandra. Men jag väntade.... Nästa dag svarade hon på datorn, de enda hon skrev var att hon kände sig arg å ledseb att de ibland ser skitit ut när hon kommer hem från jobbet. Jag svarade då p det och försökte förklara att jag kan hjälpa till mer men att jag dP behöver veta vad jag ska göra ner än vad jag gör. Plus att jag ibland har själv mkt att göra efter skolan Mee en massa plugg,träning, matlagning å diskning. Då blev hon väl sur för sen slutaee hon svara och skrev att hon var upptagen. När jag gick förbi hallen sså satt hon å
glodde på tv. Jo moget....
 
Svårt att förklara allt men det blev en väldigt sjukt jobbig helg. Men igår kväll började vi prata som tur var. Pappa tyckte att de skulle prata. Sen satte vi oss ner å det blev bättre,hon förstod Mer och vi redde ut allt tillsslut. Jätte jätteskönt. så tacksam! Men nu efter så blir man så ledsen att jag ska behöva ha det såhär och må som jag gör,samtidigt i allt ska jag försöka hantera henne och försöka hjälpa å ta vuxenrollen i familjen känns det som.
 
Aja men nu blev jag lite lugnare. Men har inte pallar Gå på någon lektioner..Å känner mig så depp......; (

upptadering

Jag har inte så mycket att skriva om. Tiden går och det känns som att det hela tiden bara är helg. Jag får väl försöka vänja mig . Thaiboxningen går bra! :) Det är verkligen hur kul som helst och jag älskar tempot! :D
 
Saknar fortfarande M och även en annan, eller egentligen flera. Alltså känner mig ensam och så. Föresten, idag drömde jag om att jag skulle dricka alkohol, men jag valde att hälla ut alkoholen och gå därifrån istället. Haha hoppas den drömmen betyder att jag verkligen försöker ta det där på allvar och inte dricka på iaf en lång tid framöver.
 
Har nu börjat medicinera med medikinet. Har känt av lite hjrätklappning men absolut inget jag blir rädd för eller något som är jätteobehagligt som det var med concertan. Annars går det bra ! Hoppas det inte blir alltför starka biverkningar när jag höjer sen, jag vill ju gärna kunnna hålla igång med träningen! Possitiva effekter har jag inte märkt av än tror jag, men det är ju bara 10 mg just nu. Höjer igen sen nästa tors eller så.

uppmärksamheten

Det känns som att jag har en hel del i huvudet men som jag inte vet hur jag ska uttrycka. Men att börja med så har jag bytt medicin, eller jag ska rättare sagt testa en ny i morgon. Jag har alltså då varit utan medicin idag och igår. Känner absolut av skillnad förutom att biverkningarna försvann så är jag mer uppe i varv och tankespridd igen. Hyper å förvirrad. Mitt humör går även mer upp å ner igen. Meicinet eller hur det nu stavas heter den medicin jag ska börja med. Jag byter på grund av att jag fick alldeles för hög puls. Iaf så sa min terrapeut att det kan vara så att jag inte tål den. Mådde bajs dåligt så jätteskönt att se om den blir bättre men skit åt helvete att det inte fungerade med concerta.
 
Sen är det ju här med ensamheten , tomheten och önskan att bli sedd kvar. Är helt besatt....Känner mig helt ärligt desperat att någon ska se mig. Är jätterädd och allt känns bara SKIT! Vill inte ha det såhär =( Vill bara kunna njuta av sista tiden i skolan utan denna ångest och saknad av trygghet. Vill bara M ska gå fram å säga eller bara le mot mig. Något. Men jag vet att efter det så känns det lika hemskt igen eftersom jag aldrig blir mätt mer än för en kort stund. Fan så jobbigt det här är. Är fan pinsamt att jag blir så besatt och beronde av trygghet ifrån vuxna kvinnor, men så har det alltid varit.... Vill bara att detta ska försvinna!!!!!!!
 
"SNÄÄÄLLLLAAAAAAA HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP" skriker det inom mig hela tiden....... men med vad???
 
Gjorde mig illa igår också. Så kul..jättejättebra. fast näe, ångrar mig nog inte så mkt ändå.

bajs

bajs.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Skit ångest

Det är jobbigt just nu. Väldigt jobbigt. Eller precis NU är det iaf lite okej, men det har varit tuffa dagar sen jag jag höjde concertan. Någon så grym ångest som jag inte kan kontrollera riktigt... Så mycket och starka känslor som jag inte kan förtränga utan de bara kommer. Bröt ihop framför en lärare t.ex och det brukar inte hända mig. Brukar isf gå in på toa å låsa in mig eller något. Känner mig riktigt förvirrad och ensam. Det skriker inom mig och vill bara hoppa på någon trygg person som bara kan dra ur all min ångest och lugna mig. Förvirringen är något obehagligt, vet inte vad jag vill och känner mig som en annan person. Overklighetskänslor, asså helt inlåst i mig själv med riktigt jobbiga känslor och tomhet. Vet inte hur jag ska förklara men riktigt jojbbigt har det varit.
 
Det slutade med att jag skrev en gång till, till den där personen.........M kallar jag personen. Ingen kort text heller så det kändes ju rätt skämsigt efter och idag har jag verkligen gömt mig för M. Försökt mitt bästa, dock så tror jag att jag ville träffa M ändå eftersom jag ändå var i skolan. Men iaf, jag var jätterädd och ville inte M skulle komma men sen hörde jag rösten å att M var påväg till rummet jag satt å målade i. Fick panik å var nära att bara springa, men de förstår jag att de bara skulle se väldigt konstigt ut. Satt kvar å fick en kram ist å " trevlig helg". Jag ska säga att det kändes så mkt bättre efteråt. Nu har jag inte lika stor panik längre. Eftersom M gick fram till mig så hatar M mig inte eller är rädd eller så....Är sååå tacksam! Det var precis när alla hade gått å de skulle också precis gå så det räddade nog min helg lite. Dock så känner jag fortfarande saknad å så . Men det får jag hantera. Men vet inte alls hur jag ska göra.
 
TACK!
 
äh vet inte varför jag skriver M och inte han eller hon ist. Men skäms eftersom det är en hon. Jag lovar jag är inte kär i en kvinnlig lärare... ;) Bara det att jag skäms. Men föresten, kärlek kan ju vara på andra sätt än bara sexuellt. Så kär är jag nog fast inte sexuellt. Bara känner väldigt mycket för henne. Asså som person.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Höjer dosen + thaibixning

Åh, vill bara säga TACK för komentarerna jag får av er. Blir så rörd :):):) Värmer :):) Tack :) 

Har nu ökat min dos och känner mig väldigt konstig. Hjärtklappningen är högre men sen känner jag mig fruktansvärt konstig å kommer in i overklighetskänslor eller något. Känner mig jävligt förvirrad å fastnar i tankar.. Eller är segare... Förvirrad och orolig. Men även lugnare. Men just nu så känns det mest obehagligt. 

Tränade thaiboxning i förrgår. FYYYYY vad underbar träning! passar mig parfekt :D Men aldrig varit med om sådan träning och känner av två dagar efter träningsvärken. Har sån sjuk träningsvärk och även blodsmak i munnen vid minsta lilla ansträngning. Viket tydligen kan bero på att blod läckt in u musklerna. Hahah cootl! Men iaf, på nätterna när jag vänder mig så vaknar jag till på grund av att jag har så ont :P Men kroppen kommer ju vänja sig och det är ujnderbart att känna sån här träningsvärk ändå. De mest negativa är att jag har träning idag( dans) och har så svårt att visa mig svagare utan måste kämpa 100 % hela tiden. 

 



Nu ska jag käka frulle ! Puss!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Saknar trygghet...

känner mig väldigt ensam och tom. Saknar trygghet och blir helt desperat! Jag har tagit reda på var en av personerna bor å de e bara 4 min från mig. varje gång jag går förbi där så fylls jag av värme men samtidigt av ännu ner ensamhet å desperation. Skolan blir inte heller samma sak längre eftersom jag går runt å "gömmer" mig samtidigt som jag vill att personen ska gå fram å bara säga Hej. Vill fyllas av trygghet å bekräftelse att jag inte är ensam..Men som tur det så även om jag inte får detta av just den personen mer än normalt, så är ju min skola en väldig trygghetzon. Älskar att jag även kan måla eller gå till slöjden eller ta fram en gitarr eller sätta mig framför ett piano osv. Min skola är fylld av en massa positiva energier: D
 
Men ja ja. Annars är är det ibland bra å ibland mindre bra. Jag vaknade precis och blev skitnödig. Så ska nog inte ligga kvar i min säng här å fortsätta blogga. !;) Hej svejs!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ätstörningen

När jag tänker på det här med min ätstörning så inser jag verkligen att jag kommit så långt. För ett halvår sedan ungefär så såg jag mig som tjock och kände mig så grymt jävla äcklig och ville inget annat än bli smal samtidigt som jag var så rädd och rädd och rädd och ännu räddare. Jag var vilsen, förvirrad och svag. Jag ville inte att föräldrarna skulle märka, gjorde allting och var jävligt bra på dölja alla spyor å min viktnedgång.
 
Men tillslut så började de oroa sig och tyckte att jag började bli för smal. Jag såg det inte alls och blev ännu räddare och ännu mer förvirrad. Blev arg för jag ville inte bli frisk. Men innerst inne så ville jag ju det såklart. Jag började få mer komentarer ifrån skolan och vänner att jag hade magrat av och såg inte alls ut att må bra. Något inom mig blev såååååå LYCKLIG! Men just i de situationerna blev jag riktigt rädd och var såklart obehagligt att höra. Men ville höra de där komentarerna mer och mer och mer. Mådde så jävla bra tanken på att andra såg att jag gick ner i vikt. Helst av allt ville jag att de skulle veta att jag visste att jag var tjock och ful och ville försökte att gå ner i vikt. Vilket jag tyckte behövdes. Att gå ner i vikt asså
 
Tillslut så började min terrapeut säga stopp. Det hade hon gjort ett tag men hon trodde på mig och gav mig tid. Jag fick ju välja mellan att fortsätta att gå ner i vikt och förlora henne som terrapeut och läggas in och börja om med allting. jag skulle vara tvungen att lämna mina djur, skolan, vänner och familj. Skulle vara tvungen att berätta för familjen. Gud vad ont det skulle göra i dom...... Var så rädd. Visste att det inte skulle gå. Visste att jag skulle läggas in tillslut ( inte för att jag var underviktig) och avsluta kontakten med den bästa terrapeut som jag haft och som verkligen kanske kan hjälpa mig. Hon var även den enda tryggheten. Men ätstörningen är också en trygghet. VIlket alla inte kan förstå. Det är en trygghet och ett sätt att glömma andra saker. Ett sätt att få känna något positivt , stolthet,lycka och fin.
 
Man tror ju att det aldrig kommer bli bra. Men det blir det! Jag tycker att jag har hittat mina egna och bra sätt att hantera ätstörningen på. Men klart som fasen att det är kämpigt. Men det är fanimej kämpigare att vara där nere och stå ut med den där hemska ångesten , rädslan och tjockistankarna. När jag besluta mig att började äta så var jag faktiskt pepp. Visste ju att det var något positivt. Började träna å de var ju mitt sätt att hantera ångesten på... Men tränade inte för mycket utan höll mig på en bra balans.
 
Det blev sommarlov. Det var tufft... Jag sommarjobbade och där åt jag för lite mat och gick yttligare ner i vikt. Rörde ju på mig så grymt mycket på jobbet! Men det var ändå inte helt med flit utan ville bli "frisk". Hade ju ett uppehåll med terrapeuten och därför var det väl extra jobbigt. Minns inte så jättemycket... Men ökade sedan portionerna. Sen har det gått upp å ner , har kräkts i perioder men mycket mycket mycket mindre jämfört mot förr.
 
Jag har börjat utmana ångestn . Exempel att inte titta mig så mycket i spegeln ( bara när jag mår bättre efter t.ex träningen och kan känna mig fin, då man såklart ser det fina också) vilket hjälpt massor eftersom man ska inte kan stirra sig blind på detaljer. Det går inte. Man tappar förnuftet om hur en kropp egentligen ser ut. Jag har även valt att inte längre kolla på en massa smala eller vältränade kroppar på internet. Jag har gått ur grupper på facebook där de la upp en massa inspirerande bilder där de var väldigt vältränade tjejer utan något fett överhuvudtaget , alltså bara muskler. Men som kan vara redigerat. Man kan inte heller tro att man kan få alla dessa kroppar som läggs ut på internet. Alla är olika. Visst jag kan träna som bara den och aldrig knappt unna mig med något gott. Men vad är det för liv? Förr tyckte jag att det var det viktigaste men nu börjar jag inse att det faktiskt är helt underbart att kunna äta en massa gott på helgerna och hålla den vikt jag har nu. Sen har jag även börjat känna att jag inte går ut å springer enbart för att förbränna utan för att må bättre psykiskt. Få ner ångesten eller för att få mer energi eller för att det är kul och skönt! Välbefinnande men inte bara för att hålla formen eller för att bli smalare. Jag har börjat släppa mitt kontrollbehov allt mer med maten. Förut var jag tvungen att äta exakt lika mycket och exakta tider men nu kan jag hoppa över något mellanmål å äta extra mkt lunch eller äta mindre eller mer av olika saker . ALltså äter lite hur jag vill. Har fortfarande en del kontrollbehov men det är iaf bättre.
 
Jag tål även att se och känna lite fett. Jag blir inte rädd utan förstår att det är något mänskligt och naturligt och nyttigt med lagom mängd fett på kroppen. Fettet är ju bland annat ett skydd runt våra organ och sen en massa annat. Det kan även vara snyggt med FORMER istället än se sjuk ut.
 
Men som jag sagt, så går det i perioder . Det går upp å de går ner å de går bajs men sen så helt plötsligt så märker jag hur långt jag kommer och hur mycket bättre jag mår och hur mycket starkare jag är! Jag ångrar mig absolut inte att jag började min resa att försöka acceptera min kropp och ta hand om den som den är värd.
 
Förlåt om det är lite rörigt eller så. Hoppas ni förstår . Orkar inte läsa genom vad jag skrivit :P Är lite trött.....

Besatthet

Tänkte svara på en fråga jag fick :)
 
"varför börjar du med concerta? har inte läst din blogg så länge än, så vet inte om du skrivit om det tidigare :)"
 
Svar: Jag ska medicinera med concerta på grund av min adhd. Ska testa och se om den hjälper. Efterrsom det är för adhd...
 
Tänkte även skriva lite eftersom det känns mycket inom mig. Eller ja, tomt men överfullt. Eller jag vet itne. Försöker nog trycka ifrån en massa jobbiga saker, vilket kanske är bra på grund av att jag inte behöver noja ihjäl mig hela tiden om allting. Kommer ingen vart ändå.
 
Känner mig otroligt ensam och tom.... Hm.. har inte berättat en sak. Väldigt jobbigt och så jäääävla typiskt mig. Blir så trött på det här. På julafton så drack jag ju alkohol, fick en massa ångest och mådde piss. Blev då att jag skrev till en person............Min lärare......( okej det låter sjukt, men hon är världens varmaste peron) Någon då som jag aldrig brukar prata med men som jag hela tiden känt sån trygghet med och har hela tiden känt att jag dras mig till henne. Har dock försökt att gömma mig lite för henne eftersom jag inte vill bli beroende utav henne. Vill inte bli sårad och vill inte vara jobbbig. Men jag har pratat lite smått med henne ibland och jag vet att hon förstår mycket utan att jag ens behöver berätta.... Hon förstår, är fruktansvärt varm person och har sån jävla empati och är så glad och positiv samtidigt som hon också kan vara allvarlig såklart. Men iaf så skrev jag till henne.....å fick sånt bra svar ifrån henne och hon gav mig ett bättre mående..trygghet att hon brydde sig och att hon förstod. Äh, kan inte förklara. Så ger upp där. Men efteråt så gör det fruktansvärt ont. Vill bara mer och mer och mer. Saknar och längtar och tänker på henne. Fantiserar om situationer jag mår bra av( nu låter det som något sexuellt, men det är de såklart inte ;) ) ... men det får mig ju bara att känna ännu större tomhet igen.... Tomheten bara växer och växer och växer. När jag får någons uppmärksamhet så fylls det igen ... Men efter så blir det ÄNNU större!
 
Jag har kanppt vågat se in i hennes ögon. Har gömt mig samtidigt som jag försöker titta efter henne. VIll att hon ska gå fram å säga något.. Ge mig en kram. Vilket är helt otroligt för jag brukar ha jättesvårt med kramar. Är rädd och det är obehgaligt när hon ger mig en kram med men det känns så varmt och mår så bra utav det.
 
Kan tänker mig att detta kan bero på att jag och Mamma kanske inte riktigt haft en bra dotter och mamma relation. Har sedan jag var liten sökt efter trygga kvinnor ( haha låter lite skumt) och blev beroende och fast i relationenerna. T.ex. P. Hon jag skrivit om många många gånger här på bloggen. När jag var liten så var min pappa tsm med henne under ett halvår. Under den tiden fick jag lära känna henne ( men var liten så minns inte dne tiden så mkt nu, men minns tryggheten) och jag blev helt besatt. Frågade henne om hon kunde vara min Mamma och så. Vilket faktiskt då måste betyda att Mamma och min relation var trasig....
 
vet bara inte hur jag ska hantera det här. Det här är så jäkla jobbigt. Det gör så ont.. Vågar inte göra någonting men vill göra något... Men kan inte... Å de ger mig panik....

Äldre inlägg