Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg från maj 2013

Tillbaka till bloggens startsida

2013-05-28

Det känns som att det är så mkt som händer.... Börjar känna mig ledsen och arg på saker som hänt eller som jag har gjort mot mig själv. Alla mina ärr... Har förträngt dom under många år.....Men nu börjar jag bli ledsen över alla ärr... Ärren över hela låren å armarna..... många har blekt men det tar tid...å kommer alltid synas...
 
allt som hänt...som jag har upplevt.... När jag tänker tbx på den flickan som var så rädd och varken förstod andra eller sig själv.....som behandlades så illa mot så många....i många många många år.
 
näe jag är bara ledsen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Det går frammåt!

Livet går fortfarande upp och ner, är förvirrad och vet inte riktigt vem jag är. Ena stunden är all mörker över mig å nästa stund så är jag hyper och eller glad. Men jag har inte gjort mig illa den här veckan heller, men jag kräktes en eller två gånger. Det var dumt, men aja.
 
Fy vad tråkig jag har blivit här känns det som... Känns som jag skriver som ett arsel som inte kan uttrycka sig. Men ja... jag försöker...
 
Något som iaf är verkligen JÄTTEskönt, är att jag känner mig mycket mycket lugnare med M. Asså jag känner FORTFARANDE att hon finns där och behöver inte hela tiden bekräftelse. Eller, det får jag väl mycket av i skolan (genom sitt sätt att hälsa, prata osv) men det är jag tacksam för! Däremot nu i helgen så har jag inte känt att jag MÅSTE skriva... även fast jag saknat henne och velat skriva så har jag lixom inte varit så desperat. Och det är så skönt ska jag säga! Har lixom kontroll! Tror jag?
 
Nästa vecka (asså i morgon) är sista "normala" veckan i skolan, sedan är det bara två veckor där vi umgås med varandra och har lite lektioner här och var... Klart att det fortfarande känns jobbigt, men absolut inte på långa vägar som förut. På grund av att jag vet att jag inte förlorar allting bara för att jag slutar på björkö, så känns allting så mycket lugnare. Jag längtar ju till och med nu till studenten bara för att M och jag kunde ta ett fika sen ;) Men blir ändå orolig. Varför jag klarar av helgerna utan henne är ju för att jag vet att måndagen kommer och en ny skolvecka kommer då jag kommer få träffa henne. I sommar så kanske de tar jättelång tid innan jag får träffa henne. jag menar inte att jag vill gnälla eller så... Men jag är lite oroliga över hur jag kommer klara det. Men det kommer ordna sig! Jag respekterar och anpassar mig efter det hon orkar och vill. Och jobbigt kommer det bli ovasett. Men skulle såklart vara jättejobbigt om jag kommer sakna och längta efter henne under väldigt lång tid.... För det är såklart att saknaden och längtaden blir bättre när jag vet att hon är i samma byggnad som mig under alla vardagar.... Även fast det också är jättejobbigt!
 
Aja, det var det jag ville skriva om iaf :)

Den "fantastiska" tomheten

Har rätt mycket ångest, känner mig tom och ensam.... Vill på en gång skriva till M..... Men jag vet att om jag skriver så kommer det kännas bra i högst några dagar sedan är jag tbx här igen. Kanske bättre att försöka stå ut... Men hur gör man det?! Det är skittungt att gå omkring å känna såhär största delen om dagarna... Känner mig typ hyper i kroppen, men blir sedan bara nedstämd och känner mig sjukt tom och ensam. Destruktiva tankar osv. Men jag har inte gjort mig illa den här veckan å inte förra heller. Har inte gjort något destruktivt förutom slå huvudet i väggen några få gånger och bitit mig en gång. Men det räknar inte jag mä ;)
 
Känner mig fortfarande omtyckt och trygg med M. Men det är ju rätt typiskt av mig att övertänka å oroa mig så myclet. Är så rädd för vad som kommer hända efter skolan. Hon kunde ju ta ett fika någon gång å det är jag SUPERglad för! Men blir sådär jättenojig "tänk om hon bara vill ses en gång" " hur kommer det kännas när jag inte längre träffar henne dagligen i skolan, vad ska jag fokusera på?" " hur ska jag klara av ensamhetskänslorna?". Jag begär ignet av henne. Däremot har jag en önskan om att ha någon slags kontakt. De vore superbra.... Men jag har ju ingen aning om vad hon kan å orkar å vill. Å det kan jag INTE veta heller, men det är lätt att gå omkring å fundera å tänka på saker in i detaljer för att försöka komma fram till något svar.
 
Men om jag ska vara ärlig så känner jag ju iaf att hon faktiskt finns där... Att hon bryr sig osv. Det är ju en jätteskön känsla. MEn oftast är de ju antingen eller. Antingen känner jag mig väldigt omtyckt å kan gå omkring å nästan känna mig som någon speciell ( skäms) eller hur jag ska förklara, eller så tror jag att hon bara vill lämna mig och att jag bara är värdelös. Men nu försöker jag se allt från flera vinklar osv. JAG LITAR PÅ HENNE, men jag kan inte sluta oroa mig å de e klart att jag oroar mig när jag inte ALLS vet hur det kommer bli efter skolan. Men jag behöver nog inte oroa mig så jättemycket. Jag kräver ingenting och det kommer ordna sig vad som än händer....

Upp å ner å ner å upp!

Upp å ner å ner å upp. Kan inte bli mer borderline känns de som just nu. Eller jo de kan de väl, men har såna humörsvägningar å är så himla sårbar. MEN jag kämpar fan på nu! Jag har verkligen bestämt mig för att jag SKA må BRA! Å jag ska INTE hamna i en destruktiv realtion med M, där jag skadar mig för att bli omtyckt eller inte bli lämnad. Det vore inte alls snällt eller bra överhuvudtaget. Finns INGET bra i det!
 
Senaste dagarna har varit lättare, mycket lättare. Men igår och idag har ångesten besökt mig, men jag försöker att inte gå in i den för mycket! Men det är tufft, den där ständiga otäcka oron i kroppen.... Plus att det känns som jag lever i en dröm. Känner mig inlåst i mig själv. Hatar den känslan.

Känns även lättare nu med M. Oroar mig inte längre för att hon inte ska tycka om mig... Oroar mig inte heller över att hon ska lämna mig, eller är väl fortfarande rädd lixom, men jag går inte omkring och tänker på det precis hela tiden och är helt övertygad om det! Utan nu har jag börjat våga släppa in annat i mitt liv mer och mer plus att jag inte jagar efter henne hela tiden med blicken eller går upp och ner för trapporna för att hoppas på att se henne. Utan jag LITAR mer på henne att hon finns där! Däremot så ska jag inte heller ha förhoppningar om något utan måste balansera allting och sedan försöka hantera mina känslor mer. 
 
Iaf så ska jag fan kämpa nu! Jag vill tillåta mig må bra och verkligen våga ta de där stegen som jag förut inte vågat! Jag ska verkligen ta distans nu till den där falska tryggheten......

Bajsbajsbajs

Jag har så svårt att uttrycka mig känns det som. Men känner att jag behöver få ur mig en massa.. Men jag vet inte vad!! Världen bara är...Allt bara händer... Å jag bara följer med, men är så tom... Eller jag vet inte men känner mig så tråkig å likgiltig. Jag minns knappt dagarna utan är så mycket i mig själv hela tiden. Men jag vet att jag har dagar då jag kan andas ut lite mer, även fast de e jobbiga de med. Men jag glömmer hur det känns, hur det känns att må lite bättre. Sen när jag mår bättre så glömmer jag bort hur smärtsamt det är med den här ångesten å trycker ner mig själv för att fly ifrån de som är obehagligt just då. Men det blir ju ist värre. För jag tycker allt är skrämmande och just nu så förstår jag inte hur något ens kan bli bättre. Jag vet inte ens om jag talar sanning nu. Jag bara skriver, gissar. Desperat att försöka få ur mig något.
 
Så jävla jobbigt när jag direkt när jag vaknar på morgonen, möter den där jävla ångesten... Jag vet att jag mår bättre om jag kommer ut å gör något och jag har blivit mycket bättre på att göra saker. Men ändå så låter jag mig sitta här hemma å må bajs. Jag vet inte varför. Lat.... Jag har blivit bättre men jag vill fly ifrån den här ångesten ... Men den kmr ju tbx. Så de e skitsamma.
 
Hatar den här smärtan...De återkommande känslorna av ensamhet, tomhet, rädsla å desperation......Hela tiden vara på helspänn å superkänslig för minsta lilla. Jag försöker fly ifrån saker å ting som egetnligen inte är något problem. Men som är jättejobbigt för mig, även fast jag inte fattar vad det är. Jag flyr ifrån det jag tror är problemet, men egetnligen är det jag som är problemet. Å jag vill ju försöka kunna leva med mig....
 
Egentligen borde jag inte klaga. Jag är inte nere i botten. Jag har fortfarande kontroll å jag har ett liv framför mig. Men ändå så känns ju allt så skrämmande, hopplöst å har så svårt att tro på mig själv. Har så svårt att tro på att jag kan klara av ett arbete bra å bo hemma själv utan att gå under å ja, klara av livet... Men jag vet att jag inte borde klaga, de finns dom som inte ens klarar av att gå utanför dörren eller ens resa sig upp från sängen, å det gör ju jag.
 
Känns som att jag inte alls ska få må bra. Men jag är rädd att såra min familj och försöker hålla mig uppe. Jag vet att de älskar mig.. Jag vet att jag har sårat dom... Å jag känner att jag inte klarar av det. De har de själva jobbigt. Å känns som att jag måste försöka lösa allt..... Måste orka.... Men vill bara lägga mig i sängen å isolera mig ifrån allt å få ligga i den destruktiva famnen.... Men något inom mig låter mig inte, är så feg! Jag HATAR det!!!
 
Jag vet inte om jag känner såhär som jag skriver....För allting ändras hela tiden......Vet ju inte var jag har mig själv.
 
Jag vill bara lägga mig i sängen å inte röra mig på hela dagen... Men får sån ångest av att någon ska tycka att jag är lat eller att familjen ska se hur jag mår...... Går hela tiden omkring å är rädd....var jag än är.... Jag blir så trött på det.... (men allt har blivit bättre egentligen) Jag skulle nog må bättre av att distrahera mig med något nu. Men sen kmr ju ändå ångesten tbx å allt känns ju bara så hopplöst å dumt, plus att jag inte ens vet vad jag vill eller hur jag vill må. BAJS

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Anknytningsteorier

Jag mår lite sisådär. Men jag ska ändå inte klaga, det är ju inte förjävligt. Men känner tomheten å saknaden efter M. Jag pratade med M i onsdags lite om min "fobi" för att redovisa (vi skulle göra det) och kändes så skönt att få prata med henne... Var typ hyper ett par timmar efter. Men sen så slog allting tillbaks igen. Tomheten, ensamheten och saknaden.
 
Jag läser ju psykologi B just nu och håller på att fördjupa mig i anknytningsproblem. Jävligt intressant å jävligt nyttigt att läsa om! Så de rekomenderar jag er. Man får en helt annan förståelse och känner sig mindre ensam och dum i huvudet. Det är ju skitjobbigt att jobba med det också, men skönt att försöka att börja jobba så mycket som möjligt med mig själv. Jag är så rädd att det ska bli som med P. Är så rädd att skada eller att bli lämnad.
 
Ja, de snurrar rätt mycket i huvudet. Destruktiva tankar, ångest och tomhet.

Hur ska jag göra.....!!!??

Jag försöker intala mig om och om igen fler tusen gånger om dagen, att M inte är någon som kommer fylla mitt tomhål. Det är väl klart att det är möjligt att bli omtyckt av henne på olika sätt. Men jag tror inte hon kommer kunna tycka om mig så mycket som jag tycker om henne. Jag måste, MÅSTE FATTA det!! M är en fin person med stor empati, förståelse och värme. Men..... jag måste verkligen försöka att inte komma henne allt för nära. Eller.. jag måste försöka att jobba på att acceptera att jag inte kan komma henne för nära.
 
Idag har jag bara tänkt så himla mycket. Börjar faktiskt undra om jag inte är kär i henne. Men nej! Jag skulle aldrig någonsin kunna göra något mer än krama henne..... Men det är helt sjukt. KOmmer på mig själv att jag sitter och dagdrömmer om det ena å de andra. Inget sexuellt alltså. Men andra saker som gör mig lite orolig.... Men allting handlar nog om att jag vill bli omtyckt. Älskad....... Vill ha kärlek av någon. Vill att hon ska älska mig för den jag ÄR. Vara stolt över mig.....
 
Det har blivit så galet. Så knäppt. Eller det har gått för långt, att det är svårt att bromsa och hantera...... Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har iaf tagit beslutet att fortsätta ha kontakt med henne. Träffa henne när hon inte längre är min lärare. Men jag måste då också ta ansvaret... Konsekvenserna. Jag kanske blir lämnad......Besviken.... Vilket jag kan bli utan att hon själv är medveten om det.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Blääääkääänslor!

Så sjukt att känslorna går så mkt upp å ner. Är nu rätt rädd å nervös nu. Är rädd för vad M tänker om vad jag skrev, om hur jag känner å så. Är rädd för att hon tyckte att det var onödigt av mig att skriva om det... Eller att hon inte alls tar det på allvar. Men grejen är ju att allting är ju mitt ansvar. Det är ju mina problem inte hennes... Men fuck så rädd jag är att det ska bli som med P...... 

MEn försöker lyssna lite på Kizz... Å blir gladare igen... Men uch jag är lite rädd just nu. Såg henne inte idag i skolan. Drog iväg tidigare. Å de var väl bäst.  För jag satt bara å hade massa ångest... 

Blä på mina känslor!!!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mår mycket bättre!

Jag vet att min blogg varit låst ett tag. Men helt plötsligt så rusade tusen besökare in på min blogg. Ingen aning om hur eller varför... Lite läskigt.. Men ja, har ju en gräns på bloggen, får inte ha mer än 1000 besökare.. Så då vet ni de iaf :) 

Måndagen till fredagen var väldigt jobbig. Mycket tankar kring M. Jag velade om några beslut som jag skulle ta eller inte ta... Massa ångest å sådär... Men tillslut så tog jag ett beslut och det blev på en gång en stooooooor lättnad! Såklart ;) Jag valde att fråga henne ifall hon skulle vilja ses utanför skolan..... Berättade lite om hur jag kände och så. Och då fick jag svaret att hon skulle tycka att de vore jättetrevligt, men att det inte går just nu när hon är min lärare. Men eftersom hon inte är det längre snart, så skulle vi kunna ta det då. 

Jag kan inte beskriva min lättnad... Mitt lugn.... Min GLÄDJE<3 . Vet att det är sjukt. Men jag känner mig på en gång mindre ensam... Just att veta att hon är kvar .... OCH att jag kan träffa henne även fast jag inte går kvar på min skola ( som varit min största rädsla att lämna)! Det får mig att kunna acceptera att jag snart kommer lämna skolan....Jag förlorar inte allt! <3  Dock så behöver ju inte det här betyda att hon vill ha kontakt med mig under en längre tid. Så jag ska ju inte bli för.. ja.. hoppfull eller något. Är fortfarande rädd att bli lämnad... Men mindre rädd!

Kan inte sätta finger på varför det blivit såhär, varför jag fastnat för henne. Men hon får mig må bra. Känner mig trygg... glad... lugn... Mindre ensam.. Blir sedd... Hörd.... Kan känna mig förstådd ( även fast hon kanske inte förstår allt så känns de som de) . Å de bästa av allt är att jag inte tänker att jag vill ha en kontakt där jag enbart prata om en massa ångest.. utan om allt... Vad som helst alltså... 

Låter som förälskelse. Å det är de väl! MEN inte sexuellt ;) Men jag blir ju såhär..... Vissa personer fastnar jag för... Personen blir nästan som en Gud för mig...Jag vet dock att även om jag träffar henne å så... Så kommer hon nog inte kunna fylla de där tomhålet inom mig... Utan det är ju något jag måste jobba med... Vad det nu är... En längtan å saknad efter något...

Iaf så är jag lugnare.... Mår MYCKET bättre! <3 TACK M....<3

0 kommentarer | Skriv en kommentar