Jag har så svårt att uttrycka mig känns det som. Men känner att jag behöver få ur mig en massa.. Men jag vet inte vad!! Världen bara är...Allt bara händer... Å jag bara följer med, men är så tom... Eller jag vet inte men känner mig så tråkig å likgiltig. Jag minns knappt dagarna utan är så mycket i mig själv hela tiden. Men jag vet att jag har dagar då jag kan andas ut lite mer, även fast de e jobbiga de med. Men jag glömmer hur det känns, hur det känns att må lite bättre. Sen när jag mår bättre så glömmer jag bort hur smärtsamt det är med den här ångesten å trycker ner mig själv för att fly ifrån de som är obehagligt just då. Men det blir ju ist värre. För jag tycker allt är skrämmande och just nu så förstår jag inte hur något ens kan bli bättre. Jag vet inte ens om jag talar sanning nu. Jag bara skriver, gissar. Desperat att försöka få ur mig något.
 
Så jävla jobbigt när jag direkt när jag vaknar på morgonen, möter den där jävla ångesten... Jag vet att jag mår bättre om jag kommer ut å gör något och jag har blivit mycket bättre på att göra saker. Men ändå så låter jag mig sitta här hemma å må bajs. Jag vet inte varför. Lat.... Jag har blivit bättre men jag vill fly ifrån den här ångesten ... Men den kmr ju tbx. Så de e skitsamma.
 
Hatar den här smärtan...De återkommande känslorna av ensamhet, tomhet, rädsla å desperation......Hela tiden vara på helspänn å superkänslig för minsta lilla. Jag försöker fly ifrån saker å ting som egetnligen inte är något problem. Men som är jättejobbigt för mig, även fast jag inte fattar vad det är. Jag flyr ifrån det jag tror är problemet, men egetnligen är det jag som är problemet. Å jag vill ju försöka kunna leva med mig....
 
Egentligen borde jag inte klaga. Jag är inte nere i botten. Jag har fortfarande kontroll å jag har ett liv framför mig. Men ändå så känns ju allt så skrämmande, hopplöst å har så svårt att tro på mig själv. Har så svårt att tro på att jag kan klara av ett arbete bra å bo hemma själv utan att gå under å ja, klara av livet... Men jag vet att jag inte borde klaga, de finns dom som inte ens klarar av att gå utanför dörren eller ens resa sig upp från sängen, å det gör ju jag.
 
Känns som att jag inte alls ska få må bra. Men jag är rädd att såra min familj och försöker hålla mig uppe. Jag vet att de älskar mig.. Jag vet att jag har sårat dom... Å jag känner att jag inte klarar av det. De har de själva jobbigt. Å känns som att jag måste försöka lösa allt..... Måste orka.... Men vill bara lägga mig i sängen å isolera mig ifrån allt å få ligga i den destruktiva famnen.... Men något inom mig låter mig inte, är så feg! Jag HATAR det!!!
 
Jag vet inte om jag känner såhär som jag skriver....För allting ändras hela tiden......Vet ju inte var jag har mig själv.
 
Jag vill bara lägga mig i sängen å inte röra mig på hela dagen... Men får sån ångest av att någon ska tycka att jag är lat eller att familjen ska se hur jag mår...... Går hela tiden omkring å är rädd....var jag än är.... Jag blir så trött på det.... (men allt har blivit bättre egentligen) Jag skulle nog må bättre av att distrahera mig med något nu. Men sen kmr ju ändå ångesten tbx å allt känns ju bara så hopplöst å dumt, plus att jag inte ens vet vad jag vill eller hur jag vill må. BAJS