Jag försöker intala mig om och om igen fler tusen gånger om dagen, att M inte är någon som kommer fylla mitt tomhål. Det är väl klart att det är möjligt att bli omtyckt av henne på olika sätt. Men jag tror inte hon kommer kunna tycka om mig så mycket som jag tycker om henne. Jag måste, MÅSTE FATTA det!! M är en fin person med stor empati, förståelse och värme. Men..... jag måste verkligen försöka att inte komma henne allt för nära. Eller.. jag måste försöka att jobba på att acceptera att jag inte kan komma henne för nära.
 
Idag har jag bara tänkt så himla mycket. Börjar faktiskt undra om jag inte är kär i henne. Men nej! Jag skulle aldrig någonsin kunna göra något mer än krama henne..... Men det är helt sjukt. KOmmer på mig själv att jag sitter och dagdrömmer om det ena å de andra. Inget sexuellt alltså. Men andra saker som gör mig lite orolig.... Men allting handlar nog om att jag vill bli omtyckt. Älskad....... Vill ha kärlek av någon. Vill att hon ska älska mig för den jag ÄR. Vara stolt över mig.....
 
Det har blivit så galet. Så knäppt. Eller det har gått för långt, att det är svårt att bromsa och hantera...... Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har iaf tagit beslutet att fortsätta ha kontakt med henne. Träffa henne när hon inte längre är min lärare. Men jag måste då också ta ansvaret... Konsekvenserna. Jag kanske blir lämnad......Besviken.... Vilket jag kan bli utan att hon själv är medveten om det.