Upp å ner å ner å upp. Kan inte bli mer borderline känns de som just nu. Eller jo de kan de väl, men har såna humörsvägningar å är så himla sårbar. MEN jag kämpar fan på nu! Jag har verkligen bestämt mig för att jag SKA må BRA! Å jag ska INTE hamna i en destruktiv realtion med M, där jag skadar mig för att bli omtyckt eller inte bli lämnad. Det vore inte alls snällt eller bra överhuvudtaget. Finns INGET bra i det!
 
Senaste dagarna har varit lättare, mycket lättare. Men igår och idag har ångesten besökt mig, men jag försöker att inte gå in i den för mycket! Men det är tufft, den där ständiga otäcka oron i kroppen.... Plus att det känns som jag lever i en dröm. Känner mig inlåst i mig själv. Hatar den känslan.

Känns även lättare nu med M. Oroar mig inte längre för att hon inte ska tycka om mig... Oroar mig inte heller över att hon ska lämna mig, eller är väl fortfarande rädd lixom, men jag går inte omkring och tänker på det precis hela tiden och är helt övertygad om det! Utan nu har jag börjat våga släppa in annat i mitt liv mer och mer plus att jag inte jagar efter henne hela tiden med blicken eller går upp och ner för trapporna för att hoppas på att se henne. Utan jag LITAR mer på henne att hon finns där! Däremot så ska jag inte heller ha förhoppningar om något utan måste balansera allting och sedan försöka hantera mina känslor mer. 
 
Iaf så ska jag fan kämpa nu! Jag vill tillåta mig må bra och verkligen våga ta de där stegen som jag förut inte vågat! Jag ska verkligen ta distans nu till den där falska tryggheten......