Jag har ju nu under ett tag mått bättre. Men den här veckan har det blivit sämre igen, bara sådär... Det känns som att jag hela tiden glömmer bort hur mitt liv egentligen är. När jag mår dåligt, glömmer jag bort att det kan bli bättre å när det är bättre glömmer jag bort att jag kan må skit.
 
Jag har pratat lite med mimn terrapeut om min diagnos ( borderline) igen. Haha, jag fattar inte, men först så förstår jag men sen förstår jag inte igen osv. Men nu så har jag börjat förstå lite bättre igen. Jag har så svårt att ta mig själv på allvar å inse att mitt liv faktiskt är svårt. När jag mår skit så vet jag, men ... Allting är så förvirrande. Jag hör ju så mycket av andra människor " ja, men livet går ju upp å ner hela tiden" Och det gör det såklart för ALLA. Men mer eller mindre och helt olika från individ till individ. Någon som inte har en diagnos och som haft en trygg uppväxt, har nog lärt sig hantera livet på ett hela annat sätt, har inte riktigt hamnat nere i botten som lämnar sina spår. Den människan kanske inte påverkas lika STARKT vid en händelse och kan släppa saker lättare.
 
jag kan t.ex. må rätt bra ( utåt sätt så skrattar jag å ser ut att må toppen) men om jag t.ex. får en komentar av någon ( t.ex. att jag är fånig att jag inte vågar prata för klassen) så kan den komenteraren dra ner mig helt å hållet ner till botten. Alla andra känslor triggas igång och tillslut så kan det sluta att jag skadar mig ( eller vill å har massa tankar om det ). Sedan så kan det vara så i flera timmar. Sen kan jag må bättre igen å sen falla tbx igen. Asså väldigt starka och intensiva känslor som håller i sig ett tag, men inte heller för länge.
 
Om det skulle hända en annan människa som inte har min känslighet, kanske den människan skulle kunna ta åt sig, men den personen skulle nog inte börja skada sig eller få självmordstankar. Eller bli väldigt nedstämd i flera timmar.
 
Det är svårt det där. Men tror jag börjar förstå skillnaden på hur mitt liv kan vara å hur andra liv kan vara. Men nu menar jag inte att jag har det värre än alla andra. Men att jag iaf bör ta mig själv på allvar å sedan förstå att alla människor inte riktigt förstår hur mitt liv faktiskt kan se ut.