Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg i kategorin ätstörning

Tillbaka till bloggens startsida

Tjockistankar

Jag har på sista tiden lagt märke till att jag har känt mig tjockare... Fått starkare tankar om att jag behöver gå ner i vikt. Det skrämmer mig rätt mycket eftersom jag egnentligen vet att jag inte är tjock. Men jag vet inte riktigt längre heller om jag ens ser vältränad ut. Vilket känns så viktigt för mig :( Varför egentligen? Om jag kollar runt på andra människor som är normalsmala så är ju de bara normala å jättefina. Man behöver inte ha en massa magrutor å sådär. Men börjar kännas så viktigt igen.
 
Enligt vågen har jag inte gått upp, ändå så känns de som det. Känner mig större å dallrigare. Fan det är jobbigt att känna såhär. Men det går väl i perioder. Sålänge jag tränar å äter normalt så kommer det väl släppa. Jag får försöka tänka positivt här mä, tänka att man faktikst inte blir mer omtyckt eller blir vackrare bara för att magmusklerna syns tydligare eller för att man får mindre magfett.
 
Jaja... Annars så har helgen faktiskt varit BRA. Eller alltså bra jämfört mot innan. Har haft myclet hjärtklappning och ångest. Men inte den där riktigt tuffa ångesten.... SÅ SKÖNT! SÅ tacksam att jag har kunnat kontrollera ångesten... Hållt den borta....

Ätstörningen

När jag tänker på det här med min ätstörning så inser jag verkligen att jag kommit så långt. För ett halvår sedan ungefär så såg jag mig som tjock och kände mig så grymt jävla äcklig och ville inget annat än bli smal samtidigt som jag var så rädd och rädd och rädd och ännu räddare. Jag var vilsen, förvirrad och svag. Jag ville inte att föräldrarna skulle märka, gjorde allting och var jävligt bra på dölja alla spyor å min viktnedgång.
 
Men tillslut så började de oroa sig och tyckte att jag började bli för smal. Jag såg det inte alls och blev ännu räddare och ännu mer förvirrad. Blev arg för jag ville inte bli frisk. Men innerst inne så ville jag ju det såklart. Jag började få mer komentarer ifrån skolan och vänner att jag hade magrat av och såg inte alls ut att må bra. Något inom mig blev såååååå LYCKLIG! Men just i de situationerna blev jag riktigt rädd och var såklart obehagligt att höra. Men ville höra de där komentarerna mer och mer och mer. Mådde så jävla bra tanken på att andra såg att jag gick ner i vikt. Helst av allt ville jag att de skulle veta att jag visste att jag var tjock och ful och ville försökte att gå ner i vikt. Vilket jag tyckte behövdes. Att gå ner i vikt asså
 
Tillslut så började min terrapeut säga stopp. Det hade hon gjort ett tag men hon trodde på mig och gav mig tid. Jag fick ju välja mellan att fortsätta att gå ner i vikt och förlora henne som terrapeut och läggas in och börja om med allting. jag skulle vara tvungen att lämna mina djur, skolan, vänner och familj. Skulle vara tvungen att berätta för familjen. Gud vad ont det skulle göra i dom...... Var så rädd. Visste att det inte skulle gå. Visste att jag skulle läggas in tillslut ( inte för att jag var underviktig) och avsluta kontakten med den bästa terrapeut som jag haft och som verkligen kanske kan hjälpa mig. Hon var även den enda tryggheten. Men ätstörningen är också en trygghet. VIlket alla inte kan förstå. Det är en trygghet och ett sätt att glömma andra saker. Ett sätt att få känna något positivt , stolthet,lycka och fin.
 
Man tror ju att det aldrig kommer bli bra. Men det blir det! Jag tycker att jag har hittat mina egna och bra sätt att hantera ätstörningen på. Men klart som fasen att det är kämpigt. Men det är fanimej kämpigare att vara där nere och stå ut med den där hemska ångesten , rädslan och tjockistankarna. När jag besluta mig att började äta så var jag faktiskt pepp. Visste ju att det var något positivt. Började träna å de var ju mitt sätt att hantera ångesten på... Men tränade inte för mycket utan höll mig på en bra balans.
 
Det blev sommarlov. Det var tufft... Jag sommarjobbade och där åt jag för lite mat och gick yttligare ner i vikt. Rörde ju på mig så grymt mycket på jobbet! Men det var ändå inte helt med flit utan ville bli "frisk". Hade ju ett uppehåll med terrapeuten och därför var det väl extra jobbigt. Minns inte så jättemycket... Men ökade sedan portionerna. Sen har det gått upp å ner , har kräkts i perioder men mycket mycket mycket mindre jämfört mot förr.
 
Jag har börjat utmana ångestn . Exempel att inte titta mig så mycket i spegeln ( bara när jag mår bättre efter t.ex träningen och kan känna mig fin, då man såklart ser det fina också) vilket hjälpt massor eftersom man ska inte kan stirra sig blind på detaljer. Det går inte. Man tappar förnuftet om hur en kropp egentligen ser ut. Jag har även valt att inte längre kolla på en massa smala eller vältränade kroppar på internet. Jag har gått ur grupper på facebook där de la upp en massa inspirerande bilder där de var väldigt vältränade tjejer utan något fett överhuvudtaget , alltså bara muskler. Men som kan vara redigerat. Man kan inte heller tro att man kan få alla dessa kroppar som läggs ut på internet. Alla är olika. Visst jag kan träna som bara den och aldrig knappt unna mig med något gott. Men vad är det för liv? Förr tyckte jag att det var det viktigaste men nu börjar jag inse att det faktiskt är helt underbart att kunna äta en massa gott på helgerna och hålla den vikt jag har nu. Sen har jag även börjat känna att jag inte går ut å springer enbart för att förbränna utan för att må bättre psykiskt. Få ner ångesten eller för att få mer energi eller för att det är kul och skönt! Välbefinnande men inte bara för att hålla formen eller för att bli smalare. Jag har börjat släppa mitt kontrollbehov allt mer med maten. Förut var jag tvungen att äta exakt lika mycket och exakta tider men nu kan jag hoppa över något mellanmål å äta extra mkt lunch eller äta mindre eller mer av olika saker . ALltså äter lite hur jag vill. Har fortfarande en del kontrollbehov men det är iaf bättre.
 
Jag tål även att se och känna lite fett. Jag blir inte rädd utan förstår att det är något mänskligt och naturligt och nyttigt med lagom mängd fett på kroppen. Fettet är ju bland annat ett skydd runt våra organ och sen en massa annat. Det kan även vara snyggt med FORMER istället än se sjuk ut.
 
Men som jag sagt, så går det i perioder . Det går upp å de går ner å de går bajs men sen så helt plötsligt så märker jag hur långt jag kommer och hur mycket bättre jag mår och hur mycket starkare jag är! Jag ångrar mig absolut inte att jag började min resa att försöka acceptera min kropp och ta hand om den som den är värd.
 
Förlåt om det är lite rörigt eller så. Hoppas ni förstår . Orkar inte läsa genom vad jag skrivit :P Är lite trött.....

Jävla fett

Känns så jobbigt när jag börjar få tbx mycket ångest om min mage igen. Hatar fettet jag får tag i =( Men för inte så länge sen så accepterade jag det fettet jag hade och förståd ju tillomed att alla människor måste ha lite fett. Men nu så "vill" jag återgå till att gå ner i vikt å ta bort allt fett. Fast jag kommer inte göra det, får itne göra det . Men just de att jag inte längre bara kan fatta att man måste ha fett och jag vet ju innerst inne att jag har en normal kropp. Ändå så tror jag nu att jag är mullig och inte alls smal. 

Men även fast jag skulle gå ner i vikt så kommer jag bara må bra ibland å sen kommer jag behöva gå ner mer och mer och mer för att behöva bli glad igen. Tillslut så dör man ju. Så näe. Jag ska försöka kämpa att acceptera som jag är ist. Men fan det är så jobbigt ibland. SKÄMS

Känner mig som värsta tjockisen....

Jobbigt de där med ångesten .... Den bara kommer pang boff....=/ Har ju varit okej med magångesten ett tag. Men magen var helt uppsvullen igår å även fast jag då visste att det inte behövde vara fett så KÄNDES DET JU SOM DE! Hatar den ångesten =( När man tror att man gått upp tio kilo typ, tror att man inte längre e smal utan känner sig bara pluffsig och otränad.... Jo å det är möjligt efter bara missat några dagars träning under typ 3 veckor ? Nää... Visst muskler försvinner och det är klart att jag kan gå upp i vikt. Men asså.... Jag VET att jag säkert inte gått upp så mkt som det KÄNNS som. Det är väl bra att jag iaf har börjat förstå att jag inte kan lita på mina känslor
 
Nu måste jag dra, ska iväg till stan!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lita inte på din ätstörning..... Jobba med att acceptera dig själv!!<3

Det här inlägget kanske blir lite rörigt. Har massor i hiuvudet å försöker skriva ner allt men glömmer ju hälften. Men inlägget är ändå långt så det kanske inte behövs .... ;) 

Funderar så mkt fram å tbx. Det är jag ändå glad för. För när jag ser tbx på mitt liv så har jag ändå varit så självmedveten, å det har hjälpt mig så förbaskat mycket! T.ex min ätstörning. Jag förstod ju mer eller mindre hela tiden att jag hade problem. Dock ville jag bli sjuk ( smalare) å brydde mig inte. Men innersst inne visste jag ATT JAG SKULLE FORTSÄTTA. Om man inte är nöjd med sin kropp å går ner genom diet eller överträna o.s.v... Så har man det där tänkandet... Man känner sig ful, tjock, äcklig , misslyckad å SKÄMS. Men vill bara bli smal och man bryr sig inte om konsikvenserna!! Där är det farligt. Riktigt farligt.

 Det är ju mycket som händer i både kropp och själ.... Går som en ond cirkel. Med för lite mat och när man fokuserar så mkt på mat och träning så blir man ännu mer nedstämd.-..Man blir otroligt trött och lättkänslig. Man kan ha ont i kroppen ( mage, bröstet å så). När man spyr så händer ju en massa dåliga grejer. Kaliumbrist t.ex vilket kan leda till kramper / döden. Kan hända när som helst. Hjärtat mår ju absolut inte bra utav det, det tar verkligen stryk. Jag minns hur mkt problem jag hade när jag kräktes dagligen..Först och främst så smärta det ju när jag kräktes... å halsen var ju öm.. fingrarna hade bitsår...man blir svullen i ansiktet å kroppen... Å sura uppstötningar och magkatarr...Min kropp domnade bort och stack.... Var yr å trött... kaliumbrist berodde nog domningarna å sådär på... Som då kunde lett till att jag började krampa. ( nu är det ju det här milt än vad jag kunde haft för besvär) Svälta sig själv är inte heller bra för hjärtat eller magen å så.

Psykiska delen är ju mycket.......Trött..nedstämd...mer destruktiv...ångest...seg i huvudet..tankblockeringar..kan inte tänka klart...man kan ju även få tvångstankar tilllsut... Känner sig som sagt mer och mer misslyckad. Men ibland mår man jättebra eftersom man gått ner i vikt ( jag var dock ibland rädd också...å blev då förvirrad men fortsatte ändå, för att det kändes bättre än att inte gå ner i vikt överhuvutaget) men man lurar ju sig själv, det är ingen bra lycka. Man nöjer sig inte eftersom man inte ser hur smal man är. Man känner sig först smal men sen tror man att man har gått upp i vikt eller så vill man bli smalare. Så blir det när man går ner snabbt och även tappar verklighetsuppfattningen och så om sin kropp.... Iaf så blir man inte lyckligare utan tvärtom. Spelar ingen roll hur mkt man går ner i vikt... Även om man tror att man kommer stanna så gör man ju oftast inte det. Det blir som en kick att fortsätta, man vill även ha bekräftelse att man är smalare än de andra ( iaf var det så för mi) man nöjer sig inte med normalt. Det är inte tillräckligt bra utan det är tillomed hemslt att höra. Hur dumt är inte det egentligen ? Ska man inte vara glad för att man är normal ??? Att man har en frisk kropp som fungerar å man är inte överviktig eller underviktig.....

 Även om man har lite fett att ta på så är det ju normalt herregud! Tillomed när man är smal så har man lite fett som man kan ta på! Fett är äckligt hemskt å ångestframkallande ( asså det är inte det, men många som känner så ) men det är NORMALT. Man tror att man har kontroll ( det är väl därför också man inte äter, för att försöka kontrollera) men det har man ju inte sålänge maten låter sig styra en själv. Dock är det ju många många många som är rädd för onyttig mat ( å de e ju självklart att man inte ska vräka i sig) men det är normalt att kunna äta det och unna sig ( utan att få ångest). Men många människor strävas efter viktnedgång för att nå sin idealvikt. Men jag tror inte man blir lycklare av det ( om man är överviktig innan så kan man ju såklart må bättre av att komma till normalviktg) . Man ska kunna acceptera sin kropp som den är. Man behöver inte älska den. Men acceptera. Gud så skönt det vore att slippa tänka på vad man stoppar i sig å hur mkt man tränar... Det är klart att man ska träna å äta nyttigt, men till en viss gräns! Man ska inte tvinga sig träna eller förbjuda sig själv att äta godis , glass eller chips eller så... LEEEV!

 Iaf det jag försöker säga är att man mår faktiskt INTE bättre av att äta mindre eller spy upp maten eller träna överdrivet....... Man mår faktiskt inte alls bättre utav det... Lyckan är kortvarit å behöver kickas igång mer igen med ännu mer viktnedgång eller spyor.... Vilket leder till ännu mer misslyckande , tjockiskänslor osv.

 Jag har nu under ett halvår ("!) ätit bra ( äter ju 6 ggr om dagen och det är inte ofta jg missat måltider) därimot spyr jag fortfarande ibland.... Så det jobbar jag på... Känner mig fortfarande iböand tjock och vill gå ner i vikt.... Men ALDRIG att jag VILL tbx till det gamla igen... Nej nej... Inte den friska delen av mig iaf. Jag mår mycket bättre nu, kan SE att jag är smal ibland och kan acceptera min kroppp ibland, vilket jag inte kunde på samma sätt förut.... Klart jag kunde se mig smalare och nöjd eftersom jag itne hade ätit, men det var ingen äkta känsla där jag acceptera mig kropp ( eftersom jag faktiskt svälte mig ) Jag tränar och jag äter, jag har knappt gått upp ( mest muskler antar jag, eftersom jag har fått mycket mer muskler) ¨å då kan jag tillomed unna mig med en massa godis å så.....

Ibland kan jag gå upp några kilo men sen gå ner igen. Beror ju på vätska å mens å så.... Gud vilket långt inlägg... Men vill bara att ni ska förstå att försök å sök hjälp.... Så att ni kan ta er ur det här.... För herregud... det blir bara svårare och svårare...... Första ni måste är att inse att ni har problem.. å sen försöka jobba fram med viljan. FÖR MAN KAN GÖRA ALLT MAN VERLIGEN VILL OCH BESTÄMMER SIG FÖR! <3 Vi ALLA är vackra....!!! OM jag kan lära mig acceptera min kropp så kan ni med!! För fan vad jag har HATAT min kropp under många många år!! Å nu börjar jag kunna acceptera...... Det är såååå skön känsla , jag lovar!! Men för att lära sig acceptera sin kropp så måste ni äta normalt och inte se maten som eran fiende........ För de går inte annars....

 Föresten.. om ni har några frågor eller önskningar om vad jag ska skriva om så komentera :)


Många är rädda att se ut såhär... Men jag menar , det är fullt normalt å alla har olika kroppar.... Å många killar föredrar faktiskt att ha lite mer mjukare än bara ben eller muskler. Därimot jag har inte kommit dit än att sluta vara rädd att gå upp i vikt. Men jag jobbar på att lära mig acceptera min kropp hur den än ser ut... För jag menar.. Hon är ju jättevacker... Tycker ju jag. Inget fel på hennes kropp.... Tycker tillomed att min kopp är hemskare än hennes ( men där kommer ätstörningen in igen, för jag vet att min kropp inte är hemsk egnetligen, för det är ingens <3 )

Vi måste sluta att jämföra våra kroppar ( nu la inte jag upp den höär bilden för att jämföra utan för att visa att man kan acceptara sin kropp även mulligt ) för jag ska erkänna att jag jämför mig hela tiden men andra... Å det går inte.... Det går inte för att vi alla ser så olika ut... Vissa är födda smala.. Å det är bara att acceptrera att det är deras kroppar, det behöver inte betyda att vi kan se ut så. Lika så som att smala inte kan bli mulliga.. De får också acceptera sin kropp....

Vill bli tillräckligt smal

Dumma ångest. Eller jag vet inte ... Jag vet inte om jag själv har skapat den just nu men jag kollar på en massa videos om ätstörningar. Det triggar mig massor. Jag vill självskada, dricka, droga svälta spy och köpa laxeringsmedel. Allting på en gång. Stark känsla som säger att jag SKA det. Vill bara vräääka i mig massor mat å sen bara spy upp det. Jag VILL.
 
Men sen tänker jag hur långt jag har kommit. Men sen tänker jag att det är värt det och att jag bara kommer spy eller ta laxeringsmedel på helgerna. Sen leva normalt på vardagar. Eller sköta maten å träningen alltså.
 
Jag vet att det inte kommer bli så. Det är som om jag skulle börja röka igen. Först kanske det bara är någon, någon gång ibland men sen blir det mer och mer och tillslut dagligen.
 
Jag vill bara vara smal. Känns nog som att jag är någon då. Andra då kanske ser mig som smal och det tror jag inte att dom gör nu. Nu kanske de inte tänker något .. Människor tror att jag inte har några problem. Å de känns jobbbigt på något sätt. Vill att folk ska veta att jag hatar min kropp å att jag mår skit många gånger.
 
Näe nu hatar jag mig sjäkv att jag tänker såhär, men de e just de där " jag blev inte tillräckligt smal".
 
Jobbigt det där.... Jag har så svårt att vilja bli "frisk" ifrån allt destruktivt. Känns jobbigt att visa mig skadefri. SKÄMS över det.
 
Vill bara skriva av mig lite. Tankarna kommer nog lugna ner sej.....

 

Känns som att jag ligger ner medan alla destruktiva tankar är över mig och trycker ner mig mer och mer. Kännt mig känsligare för det nu under de senaste dagarna....

Jävla ångest!

Så jobbigt med de dumma tankarna =( Skulle försöka för en gång skull att inte spy, denna vecka, men de blev ju som det blev... Så jobbigt! Kan lixom sitta å äta... Har inte ångest eller något alls. Men sen kanske jag tar något extra eller så... Sen tar det några minuter och då mår jag jättedåligt och får massa ångest. Jag kan tänka " jag vet att jag inte ska " Men sen tänker jag alltid "men" tankar....Tänker att jag inte kommer gå upp lika mycket i vikt om jag bara kräks upp lite. Men dock så blir det ju alltid att jag kräks upp mer än vad jag tänkte.
 
Men hade tur idag ändå. Har inte ätit så mycket efter, utan kunnat stå emot att hetsäta å kräkas ännu mer. Tur... Nu ska jag äta middag snart å sen ut å springa!! Skönt...
 
Jag är bara så trött på den här ångesten ... Rädslan att gå upp i vikt. Å jag ser mig som mullig nu... Ser mig inte som smal längre... Ändå har jag knappt gått upp i vikt. Väger kanske ett kilo mer än vad jag gjorde innan sommarlovet då jag svälte mig! Å nu har jag mer muskler! En hel del mer faktiskt. Har fått tbx mina manliga armar... haha :) Därimot så har jag gått upp i vikt om jag jämför med den lägsta vikten.... Men vägde bara de under någon vecka eller två, tror jag. Iaf så borde det inte vara så sjukt stor skillnad... Men i mina ögon är det de. Så svårt att tro på att känslan ljuger..... Tänk om den stämmer?
 
Vill bara sluta oroa mig..... Men det är ju så svååårt!! Även fast jag nu kan tillåta mig äta och tillomed tänka " det gör inget om jag går upp något kilo" så får jag panik när jag väl gör det! Det är så svårt! Men känslorna är så starka.
 
Det bästa är väl att påminna sig att man vill bli frisk. Å sen då såklart göra de som behövs. Jag måste t.ex sluta titta å jämföra min mage så mycket... Klämma å ta kort å så. Titta på bilder på google, på smala magar ska jag inte heller göra.... Å sen acceptera att jag kanske kommer gå upp lite i vikt. Men den biten är ju svårast!
 
GAH! Men det är bara att kämpa!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

matångest

Idag promenerade jag med pappie Var trevligt :) Älskar att promenera på hösten! Å sen är det skönt att kunna snacka med pappie någon gång.
 
Men sen sa han något. Om att jag förut var jättesmal å att jag nu ser piggare/gladare ut. Att jag fått mer former. Har inte kunnat släppa det där. Har haft ångest hela dagen och plus att jag har ätit massa kakor.... Blä. Alltså egentligen är jag ju så dum, för jag vill ju se bra ut. Vara vältränad och samtidigt ha lite former. Men jag har "bara" gått upp två eller tre kilo och jag har fått mycket muskler över hela kroppen. Så försöker då att lugna mig med att det kan bero på muskler. Men varför sa han inte det då? Tänk om jag faktiskt har blivit tjockare? Att jag är rundare?????? Vill inte!!
 
Hur hanterar man den här skamen? Jag skäms ju så mycket att gå upp i vikt! Men egnentligen vill jag bara släppa det här och må bra!!! Äta vad jag vill och träna! Utan att få dåligt samvete! HUR GÖR MAN?
 
Jag tittar och jämför mig jämt med alla andra... Så därför blir det så svårt för mig att kunna acceptera mina fel. Även fast jag ibland kan se någon som jag tycker liknar mig lite. Blir då mer "avundsjuk" vill också kunna slappna av å må bra även fast man har lite fett på kroppen. Så fort jag ser någon annan sen som är pinnsmal, då får jag ju all ångest igen.
 
Har nu ångest över att jag ätit kakor idag. Typ sex ballerina och sex citronkex. Jag tror det iaf. Sen lite ostbågar, men inte så mycket. Annars har jag skött maten bra idag och sen har jag promenerat en timme... Igår åt jag faktiskt inget onyttigt mer än bröd till maten och till frukosten. Sen åt jag kvällsmat istället för middag. I fredags åt jag också bröd till frukost. I skolan åt jag indiska kakor ( mjuka kakor, typ som sockerkaka med saker i) å pyttelite mat. Spydde upp... Sen hemma åt jag normalt tror jag. Annars rör jag ju på mig varje dag. Springer eller promenerar och judo en gång i veckan. Styrketränar varje dag( olika muskler) . Ätit lite mindre mat senaste två veckorna tror jag också. Men ändå har jag massor ångest och tror att jag går upp i vikt.
 
Jag vet inte... Vill bara sluta känna såhär. Uch.

åt helvete!!

Går inte alls bra idag. Började med att bestämma mig igårkväll att jag skulle äta mindre. Sen i morse åt jag en tugga tårta å spydde. Åt mindre frukost å lunch ( men ändå lagom portioner). Sen vräkte jag i mig 28 sushi när jag kom hem å spydde upp dom med. Sen har jag ätit typ två nävar chips å spytt... Å sen tre varma mackor med ost och tomatkross som jag värmde med lite kryddor å svamp.. Till de åt jag en smodhi( stavning?) Sen spydde jag upp det med. Nu är jag livrädd att jag gått upp massor.... Är jättejätte rädd men kan inte sluta äta eller behålla något jag äter, även fast jag vet att de då kan stoppa ätandet. Men det gör det inte... Kan inte känna mig mätt eller nöjd ovasett om jag spyr eller inte. 

Om någon kan svara på min fråga så vore jag tacksam. Går man upp i vikt av detta? Även om jag kräks direkt efter jag äter? Alltså tar kroppen åt sig massvis med kalorier? Eller kan jag unna mig med popcorn nu ? 

jag är riktigt dum , riktigt dum. Vill INTE de här!!! Hatar mig!! Men jag kan verkligen inte hantera det och jag är så rädd att trilla tbx i skitet igen! Jag vill inte gå ner en massa i vitk.. Men dock vill jag gå ner det jag gått upp- men på ett hälsosamt sätt såklart! Så detta är inget jag VILL. De bara blir så =( 

Ni som har detta problem.. Ta tag i det! >Det är värt det! Saknar tiden för några veckor sedan då jag åt jättebra och tränade! Mådde så mycket bättre, jag lovar!! Å jag lovar att man inte behöver få mer ångest.. Sålänge man äter som man ska å sen träna fungerar bra för mig. Iaf var inte rädd för att gå upp i vikt om ni äter normalt, för det händer inte! Ni mår istället bättre och tillomed kan känna er nöjdare med kroppen....... 

Uch... Inte alls bra.. Är ensam hela helgen också. Skönt men "farligt".

Vill krascha lite...

Oro och ångest har varit mycket av på sista tiden. Har stark ångest över min viktökning.. 3-4 kg tror jag att jag har gått upp på någon månad... Folk tycker inte att jag har gått upp men jag tycker ju det. Dock går ju den känslan upp å ner. Jag har fått mer muskler å ser mer väldtränad ut. Kan känna mig rätt nöjd ibland, något jag aldrig har känt förr. Men sen kan de gå ett tag å så känner mig astjock å ser inte ens mina magmuskler längre. Läskigt. Iaf så har jag mycket ångest och det har hänt att jag spytt några gånger senaste tiden. Jag är så hungrig å sötsugen hela tiden så har jättesvårt att stoppa mig själv sen jag slutade med voxran. Vill ha tbx den... Men ska ju börja snart med concerta. Men tar ju evigheter. Orkar inte stå ut. Nu planerar min hjärna för hur jag ska göra i helgen då jag är ensam hemma. Antigen så kommer jag hetsäta å spy... Få massor ångest och inte orka träna.. Eller så kommer jag äta mindre eller svälta mig... Känns som att dom två alternativen är enklast. Men ska försöka äta lagom. Men har så mycket ångest!!! Vill gå ner i vikt!!!

Känner mig även fortfarande känslig och gråter. Känner mig sviken av alla och vill sluta på terrapi. Känns som att min terrapeut snart kommer säga att det är bättre att jag byter samtalskontakt eller slutar helt. Ärligt så är jag inte jätterädd. Vill nästan hon ska säga så, så att jag slutar helt med all hjälp och försör mitt liv så mycket det bara går. Åh...

Näe har så mycket inom mig just nu. Oron är ju tillbaka igen. Å det var ju det jag ville när jag inte hade oron och ångestne. Men nu när jag väl är här så vill jag bara komma ur helvetet igen. Är aldrig nöjd. 
 


Äldre inlägg