Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg i kategorin Borderline

Tillbaka till bloggens startsida

Upp å ner å ner å upp!

Upp å ner å ner å upp. Kan inte bli mer borderline känns de som just nu. Eller jo de kan de väl, men har såna humörsvägningar å är så himla sårbar. MEN jag kämpar fan på nu! Jag har verkligen bestämt mig för att jag SKA må BRA! Å jag ska INTE hamna i en destruktiv realtion med M, där jag skadar mig för att bli omtyckt eller inte bli lämnad. Det vore inte alls snällt eller bra överhuvudtaget. Finns INGET bra i det!
 
Senaste dagarna har varit lättare, mycket lättare. Men igår och idag har ångesten besökt mig, men jag försöker att inte gå in i den för mycket! Men det är tufft, den där ständiga otäcka oron i kroppen.... Plus att det känns som jag lever i en dröm. Känner mig inlåst i mig själv. Hatar den känslan.

Känns även lättare nu med M. Oroar mig inte längre för att hon inte ska tycka om mig... Oroar mig inte heller över att hon ska lämna mig, eller är väl fortfarande rädd lixom, men jag går inte omkring och tänker på det precis hela tiden och är helt övertygad om det! Utan nu har jag börjat våga släppa in annat i mitt liv mer och mer plus att jag inte jagar efter henne hela tiden med blicken eller går upp och ner för trapporna för att hoppas på att se henne. Utan jag LITAR mer på henne att hon finns där! Däremot så ska jag inte heller ha förhoppningar om något utan måste balansera allting och sedan försöka hantera mina känslor mer. 
 
Iaf så ska jag fan kämpa nu! Jag vill tillåta mig må bra och verkligen våga ta de där stegen som jag förut inte vågat! Jag ska verkligen ta distans nu till den där falska tryggheten......

Upp å ner som en bergohdalbana

Jag har ju nu under ett tag mått bättre. Men den här veckan har det blivit sämre igen, bara sådär... Det känns som att jag hela tiden glömmer bort hur mitt liv egentligen är. När jag mår dåligt, glömmer jag bort att det kan bli bättre å när det är bättre glömmer jag bort att jag kan må skit.
 
Jag har pratat lite med mimn terrapeut om min diagnos ( borderline) igen. Haha, jag fattar inte, men först så förstår jag men sen förstår jag inte igen osv. Men nu så har jag börjat förstå lite bättre igen. Jag har så svårt att ta mig själv på allvar å inse att mitt liv faktiskt är svårt. När jag mår skit så vet jag, men ... Allting är så förvirrande. Jag hör ju så mycket av andra människor " ja, men livet går ju upp å ner hela tiden" Och det gör det såklart för ALLA. Men mer eller mindre och helt olika från individ till individ. Någon som inte har en diagnos och som haft en trygg uppväxt, har nog lärt sig hantera livet på ett hela annat sätt, har inte riktigt hamnat nere i botten som lämnar sina spår. Den människan kanske inte påverkas lika STARKT vid en händelse och kan släppa saker lättare.
 
jag kan t.ex. må rätt bra ( utåt sätt så skrattar jag å ser ut att må toppen) men om jag t.ex. får en komentar av någon ( t.ex. att jag är fånig att jag inte vågar prata för klassen) så kan den komenteraren dra ner mig helt å hållet ner till botten. Alla andra känslor triggas igång och tillslut så kan det sluta att jag skadar mig ( eller vill å har massa tankar om det ). Sedan så kan det vara så i flera timmar. Sen kan jag må bättre igen å sen falla tbx igen. Asså väldigt starka och intensiva känslor som håller i sig ett tag, men inte heller för länge.
 
Om det skulle hända en annan människa som inte har min känslighet, kanske den människan skulle kunna ta åt sig, men den personen skulle nog inte börja skada sig eller få självmordstankar. Eller bli väldigt nedstämd i flera timmar.
 
Det är svårt det där. Men tror jag börjar förstå skillnaden på hur mitt liv kan vara å hur andra liv kan vara. Men nu menar jag inte att jag har det värre än alla andra. Men att jag iaf bör ta mig själv på allvar å sedan förstå att alla människor inte riktigt förstår hur mitt liv faktiskt kan se ut.

Borderline

Måste kopiera denna text! Tycker att det är en sån himmla bra sammanfattad och bra beskrivning på borderline. Känns inte lika rörigt, utan allt faller lixom på plats när man läser det.
 
Borderline personlighetsstörning:
 
Borderline personlighetsstörning innebär svårigheter att hantera känslor, turbulenta mellanmänskliga relationer och ett extremt svart-vitt tänkande. Personen har ofta svår separationsångest, och är omväxlande klängig och avståndsskapande i viktiga relationer. Människor kan idealiseras omväxlande med att de nedvärderas. Personen är ofta impulsiv, till exempel slösaktig med pengar, kaotisk eller vårdslös i trafiken. Vissa personer skadar sig själva, begår självmordshandlingar, eller har svårt att kontrollera sin aggressivitet. Det finns en osäkerhet i självbild och identitet. Personen känner ofta en tomhetskänsla, och kan ibland bli misstänksam mot andra eller få overklighetskänslor. Störningen kallas också för emotionellt instabil personlighetsstörning

GAH!

Innan ni läser det här så vill jag bara säga att det här inte är riktat mot någon jag känner :) jag är bara lite förvirrad och sur just nu

Man läser om folk som har tusen olika diagnoser. ALLA som mår dåligt FÅR en eller flera diagnoser. VARFÖR?? Vi är MÄNNISKOR. VI mår dåligt ibland och mår bra ibland och vi har svårt att hitta oss själva, vi är osäkra har dåligt självförtroende. Fastnar lätt i alkohol /drog och skadebeteende o.s.v. Iaf nu. Om man jämför nu mot typ 50 år sedan. Hur många hade såhär många diagnoser då?? Visst, man skämdes mer. Men vi mår ju så jäkla mycket dåligare nu jämfört mot då. Hur många tonåringar är självmordsbenägna och eller har skadebeteende av något slag? Det är inte dom det är fel på utan det är ju miljön runt omkring. Man behöver inte ha en diagnos för det. Inte så konstigt att vi mår så dåligt om vi kollar runt hur samhället ser ut. Hur vi lever...

Blir bara så irriterad. För man kan göra så många test på internet och människor blir ju som galna och testar sig för allting. När man träffar en läkare så har man helt plötsligt alla möjlig diagnoser. Kanske jag som överdriver nu. Men känns som det är alldeles för många som får diagnoser hit och dit. Men ändå mår vi ju inte bättre för det. Känns bara som att vi fastnar så mycket i våra diagnoser och gör det till en sån stor grej. Å då blir vi helt plötsligt ännu sjukare.

Innan jag fick diagnosen borderline så var jag ju inte såhär. Jag märkte iaf inte av alla symptom lika mycket. Fast egnetligen mådde jag sämre då än nu, men varför behöver jag ha borderline? Kanske visst inte är borderline. Kanske bara är så att jag inte rett ut saker å ting. Å då har man ju ingen diagnos. Jag tvekar rätt mycket om min diagnos. Men samtidigt har jag ju varit väldigt annorunda och aldrig mått bra under mer än några månader. Gått upp å ner hela tiden. Men jag kanske bara inte fått rätt hjälp...? Jag känner igen mig i kriterierna, men det kanske beror på för att jag vill ha ett namn på alla mina problem. Så att jag kan förstå och lösa det. Fast det har ju inte hjälpt mig än.

Känner mig bara så lurad och förvirrad. Jag vet ju fan inte ens vem jag är. jag kanske har alla jäkla diagnoser. Det är ju bara så lätt att få diagnoser nu. Det räcker nästan med att man får fråger man ska svara på. Å det är ju rätt svårt... Om man läser om kriterierna innan så tänker man ju mycket på dom. Å tänker då att man tillslut har dom. Iaf är det nog så för mig. Jag hade ju funderat på bordelrine innan jag fick diagnosen. Jag gjorde det till en sån stor grej. Testade mig på olika platser på nätet o.s.v... Å det här om adhd, jag har inte känt igen mig så väl i kriterierna förrän NU. Å det kasnke beror på för att jag är DESPERAT.

jag är nog ute och cyklar nu och många kanske blir sura på mig. Men jag förstår bara inte det här om diagnoser. Vad fan innebär diagnoser nu ? Alla får ju dom nästan. Å en sak jag undrat länge... Varför har man både adhd och borderline? Varför är det vanligt att sätta ihop dom..? Om man har adhd så kan det ju ge symptom på borderline och borderline ge symptom på adhd. Näe jag vet inte riktigt vart jag vill komma och vad jag vill. Min hjärna är bara förvrrad. Förstår ingenting.

jag kanske har adhd och borderline.... Men ..... jag förstår inte än vad det egnetligen innebär. Jag förstår inte..... Men jag litar på min terrapeut , hon jobbar med borderline och adhd. Men känns som att man inte längre är lika nogrann när man utreder om diagnoser.... Jag levde försej inte för 50 år sedan så jag kanske inte har något att säga till om. Men känns som att psykiska sjukdomar bara blir vanligare och vanligare....Å innan man läst om en diagnos så kan man inte sätta ord på saker och ting lika lätt. Efter man läst om någon diagnos så använder man alla utryck som finns för att beskriva sina problem. Som man aldrig tänkte på innan man läst om det.

jag ska iaf prata med min terrapeut om min diagnos och låta henne skriva ner allting hur hon menar. Så att jag kan läsa genom i lugn och ro å försöka förstå. Jag förstår ju borderline ( tror jag ) men jag har inte riktigt förstått ändå.... Jag vet itne.... Känns som att det lika gärna kan bero på andra orsaker att jag mår som jag mår. även fast jag inte borde må dåligt . Jag har haft hjälp i 5 år snart men ändå faller jag bara tbx. Därför kan det vara skönt att veta om det är för att man har en diagnos så att man inte är helt knas.

Förlåt. Alla tankar bara flyger omkring i mitt huvud och jag kanske skriver helt konstigt nu. Ni får bli arga. Jag menar iaf inget illa till någon. Jag tänker mest på mig själv och sen att det faktiskt har blivit vanligare med tillexpempel adhd och borderline. För så är det. Jag riktar iaf inte det här till bloggarna jag läser. Utan om att jag hör mer och mer om att fler och fler får diagnoser. Aja jag tror jag har förklarat nu. Ni förstår nog vad jag menar :) Det är nog bara så att jag har svårt att ta mig själv på allvar. Plus att jag inte heller känner mig själv. Jag förändras hela jäkla tiden och jag vet inte alls hur jag mår. Först mår jag bra och sen mår jag skit och tillslut vet jag fan itne vad som är vad! GAH! 

Skulle vilja veta....

Jag vet inte om det är så att jag inte kan ta mig själv på allvar, eller om jag faktiskt mår för bra för att ha borderline...... Ni som har borderline... Tror ni att jag har det eller har jag blivit feldiognasierad?

För känns just det här med begränsningar i livet...Känns som att jag itne har så mycket begrsänsningar... Att mitt liv fungerar rätt så bra ändå?  Asså jag vet ju inte riktigt varför jag skolkar och inte umgås med kompisar eller inte orkar gå o handla o.s.v.... kanske bara e för att jag är allmänt lat? Jag förstår verkligen INGET om varför jag gör vissa saker.... O känns som att jag hittar på hela mitt mående.....

Vore tacksam om någon kan förklara för mig lite om just hur det faktiskt är att ha borderline....

Självklart vill jag må bra och vara diagnosfri... Men jag önskar verkligen jag kan släppa tanken om att jag bara söker uppmärksamhet och hittar på allting... O att alla har det värre än mig ( fast det är ju sant) men vill inte tänka så... Vill ta mig själv på allvar och vill få en förståelse över mina problem.... Just nu kan jag inte de.

Borderline?

Jag har alltid tvekat på om jag har borderline... Vad är egentligen borderline? Tkr det där är svårt.. Men jag har ju de flesta symptomen...tror jag... Det känns likcsom som att, varför behöver allt tyda på diagnoser? Men samtidigt vore det skönt att veta att det tyder på borderline och veta varflr jag är som jag är... Men jag har ju fått diagnosen men ändå kan jag inte tro på det... Men iaf, såhär e det typ...:

* Jag märker att jag ifrån kan vara glad, att jag plötsligt kan bli sjukt nedstämd, irriterad, arg, ledsen, bryr mig inte, får skadetankar och även kan få självmordstankar ifrån ingenstans.

* Mina dåliga dagar och bra dagar hoppar vilt omkring utan kontroll och även så kan det dåliga humöret ibland bara vara i några minuter eller timmar och sedan kan jag vara glad igen.

*Jag har svårt att veta vad jag känner ibland. Kan kännas tomt, de känns varken bra eller dåligt, det känns bara något obekvämt..Och ibland kan det leda till overklighetskänslor. Då jag ibland kan tvivla på om jag ens lever. Allting är som i en film eller något. Overkliga ljud och syn och allting känns bara konstigt i kroppen... Även om jag inte har ångest.

* Jag har ständig ångest.. Panikångest.. Även som en obehaglig rastlöshet och oro i min kropp ( ångest?)

* Mina relationer hoppar ofta i känslor. Först kan personen betyda mycket medan sedan så är personen inte ett dugg intressant. Jag har också problem att hitta en ballans mellan närhet och avstånd. Antigen håller jag mig undan eller så är jag totalt beroende av personen. I perdioder så ungås jag nästan inte med några människor över huvudtaget.. Förutom i skolan om det inte är lov...

*Stor seperationsångest...

* Förtränger saker och ting och är inte alls medveten om vad jag känner eller känt för bara ett litet tag sen..Väldigt glömsk... Och kan fötränga alla känslor och tankar vid en jobbig händelse, men som ändå ligger och gnager någonstans i kroppen.  ( vet inte om det är inom kriterierna dock)

* Ätstörningar i "perioder"

*Stressad lätt och i perioder är jag väldigt stressad eller utbränd..

*Allt eller inget tänkande ( svart-vitt) Jag beter mig och tänker i allt eller inget. Antigen så är allt skit eller så är det super bra.. Antigen tränar jag stenhårt och äter en massa eller så äter jag inget och låser in mig själv utan något socialt eller träning...

* Väldigt känslig vid saker och ting...

* Dålig självkänsla och självfötroende. Men som också kan i stunder vara bra då jag nästan avgudar mig själv och känner mig stolt över utssendet...

* Impulsitiv ( eller hur det stavas) är jag också.. Men finns ändå en gräns där när det t.e.x gäller shopping. När jag inte har mycket pengar så går jag inte in i affärer och köper en massa. Men jag är impulsitiv i andra saker som skadebeteenden,mat, alkohol, i trafik m.m.

* Har svårt att styra och kontrollera mina känslor/tankar.

* Ett visst kontrollbehov tror jag. Jag måste känna att jag har kontroll över en situation...

* Grubblar väääääldigt mycket och oroar mig för minsta lilla sak. ( vet inte dock om det är inom kriterierna heller då...)

* Bra på att hålla masken ( tror jag) då ingen egentligen förstår hur det kännns för mig eller hur jag egentligen har det. Många säger att jag jämt går omkring och ser glad ut.. Men det tror jag att jag gör omedvetet nästan... Det har bara blivit så att jag visar en mask för att det är pinsamt att vissa insidan...

* Känner mig missförstod och oförstod. Har svårt att känna mig förstodd...

Nu har jag säkert inte fått med allt.. Men tagit de mesta som jag tror är inom borderline... ( Hade skrivit innan längre men råkade självklart trycka bakåt)!

Men det känns som att jag inte alltid varit såhär utan att det NU kommer mer och mer... Förut så var inte alltng såhär. Det började mer för typ ett och ett halvt år sedan... Har alltid mått dåligt i perioder men det var ändå annorlunda...