Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg i kategorin Ensamhet

Tillbaka till bloggens startsida

Besatthet

Tänkte svara på en fråga jag fick :)
 
"varför börjar du med concerta? har inte läst din blogg så länge än, så vet inte om du skrivit om det tidigare :)"
 
Svar: Jag ska medicinera med concerta på grund av min adhd. Ska testa och se om den hjälper. Efterrsom det är för adhd...
 
Tänkte även skriva lite eftersom det känns mycket inom mig. Eller ja, tomt men överfullt. Eller jag vet itne. Försöker nog trycka ifrån en massa jobbiga saker, vilket kanske är bra på grund av att jag inte behöver noja ihjäl mig hela tiden om allting. Kommer ingen vart ändå.
 
Känner mig otroligt ensam och tom.... Hm.. har inte berättat en sak. Väldigt jobbigt och så jäääävla typiskt mig. Blir så trött på det här. På julafton så drack jag ju alkohol, fick en massa ångest och mådde piss. Blev då att jag skrev till en person............Min lärare......( okej det låter sjukt, men hon är världens varmaste peron) Någon då som jag aldrig brukar prata med men som jag hela tiden känt sån trygghet med och har hela tiden känt att jag dras mig till henne. Har dock försökt att gömma mig lite för henne eftersom jag inte vill bli beroende utav henne. Vill inte bli sårad och vill inte vara jobbbig. Men jag har pratat lite smått med henne ibland och jag vet att hon förstår mycket utan att jag ens behöver berätta.... Hon förstår, är fruktansvärt varm person och har sån jävla empati och är så glad och positiv samtidigt som hon också kan vara allvarlig såklart. Men iaf så skrev jag till henne.....å fick sånt bra svar ifrån henne och hon gav mig ett bättre mående..trygghet att hon brydde sig och att hon förstod. Äh, kan inte förklara. Så ger upp där. Men efteråt så gör det fruktansvärt ont. Vill bara mer och mer och mer. Saknar och längtar och tänker på henne. Fantiserar om situationer jag mår bra av( nu låter det som något sexuellt, men det är de såklart inte ;) ) ... men det får mig ju bara att känna ännu större tomhet igen.... Tomheten bara växer och växer och växer. När jag får någons uppmärksamhet så fylls det igen ... Men efter så blir det ÄNNU större!
 
Jag har kanppt vågat se in i hennes ögon. Har gömt mig samtidigt som jag försöker titta efter henne. VIll att hon ska gå fram å säga något.. Ge mig en kram. Vilket är helt otroligt för jag brukar ha jättesvårt med kramar. Är rädd och det är obehgaligt när hon ger mig en kram med men det känns så varmt och mår så bra utav det.
 
Kan tänker mig att detta kan bero på att jag och Mamma kanske inte riktigt haft en bra dotter och mamma relation. Har sedan jag var liten sökt efter trygga kvinnor ( haha låter lite skumt) och blev beroende och fast i relationenerna. T.ex. P. Hon jag skrivit om många många gånger här på bloggen. När jag var liten så var min pappa tsm med henne under ett halvår. Under den tiden fick jag lära känna henne ( men var liten så minns inte dne tiden så mkt nu, men minns tryggheten) och jag blev helt besatt. Frågade henne om hon kunde vara min Mamma och så. Vilket faktiskt då måste betyda att Mamma och min relation var trasig....
 
vet bara inte hur jag ska hantera det här. Det här är så jäkla jobbigt. Det gör så ont.. Vågar inte göra någonting men vill göra något... Men kan inte... Å de ger mig panik....

Vad fan.....

Gah....... Ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam ensam....... Gud vad löjlig jag känner mig... Men det är jobbigt.... Iaf när jag bara vill hoppa på någon nästan främande människa bara för att få en hand på axeln eller något. GAAAHHH SLUUTTTAA JÄVLA HJÄRNA!!
 
Skadetankarna är rätt starka. Men villl inte ha mer ärr.......Iaf inte av att skära mig.. Men har ingen tändare... Fan också, skulle köpt det idag....
 
Men nej nej. Jag ska fan i mej stå ut! Bästa är väl att tänka " jag tar det senare" då kan det där suget bli lite lättare .... Men det värsta är väl att det är lite tvång i allting. Vill passa på när jag vill skada mig. Är rädd att det ska gå över.
 
Men nää... det är klart att jag vill må bra. Men va fan...... må bra?! Känns som det är långt dit .. Eller har jag varit där men att jag mår dåligt även fast jag mår bra. För det är ändå obehagligt att må bättre då man är mellan skit mående och bra mående. Eller jag vet alltså inte hur jag mår helt enkelt, först känns det som att jag är som vem som helst medan nästa stund så känns det som att jag inte alls är som vem som helst, utan den som inte har en framtid och som alltid kommer ha självdestruktivitet och ångest. Sen så kan jag även gå runt och oroa mig över vad andra tror. De andra kanske tycker att jag är jättelarvig som inte orkar lika mycket som " alla andra" medan jag egenlitgen vill ha förståelse .... Men tänk om jag faktiskt inte mår dåligare än någon annan ? Alla ha ju sina problem och jobbigheter?
 
Äh.... jag vet inte. Nu tog det stopp i huvudet. Är kissnödig.

Närma er aldrig någon som mig....

Jag vet inte vad jag ska skriva. Men vill skriva.... Tror jag.... Känner mig så grymt tom och ensam..... Gör ont... Vill sjunka ännu längre ner så att någon kanske ger mig en kram ( men skulle få panik om någon skulle krama om mig för att trösta eller något sånt jobbigt, men jag vill)... Eller något. Ja, det låter sjukt stört och jag skäms egentligen. Men känner mig så ensam och HATAR HATAR den känslan. För känner mig alltid ensam ändå ...... Känns som jag livnär mig på andra som bryr sig om mig..... Som visar att jag är någon.... Som vill eller som förstår mig. Å jag vill inte vara sån som bara vill ha en massa uppmärksamhet. Hatar det. Men hur låter jag det försvinna ??? Det går inte... Det försvinner aldrig......
 
Saknaden av P försvinner aldrig heller. Det var över ett jävla år sedan. Tror det är ett och ett halvt år sedan.. Förr förra sommaren.... Saknar P än......... Känner mig så förbaskat övergiven av personen.. Även fast jag förstår varför det blev som det blev.... Men är så rädd att det ska hända samma sak. Är rädd att komma någon nära men samtidigt så vill jag det.... Vill ha någon där. Även fast det nog kanske skulle skada mer. Måste försöka lära mig klara mig själv. Å har blivit bättre.... Tar mer avstånd till folk som jag vet skulle förstå och försöka stötta. Dom tar jag avstånd ifrån. Men mår dåligt av det också. Gör ju egnetligen mer ont. Så försöker få dom att komma fram ist ( vilket inte händer, eftersom de inte vet) Men det gjorde ont att bli lämnad av P också. Å alla tjafs och bråk vi hade.....Men ändå så var allt värt det. Det är det alltid. Men ändå... Vet inte hur jag ska hantera ensamheten. Är inte ensam egnetligen. Bara det att det känns som det. Spelar inte heller någon roll hur många människor jag har omkring mig som finns där. Det är ändå tomt. Men gud så skönt det vore att bara greppa tag i någon å bara prata ur sig en massa... Känna sig lite lättare .. Men så enkelt är det inte.. Känns bra ett tag men sen behöver jag den där näringen igen. Vilket jag inte vill utsätta någon för.
 
Skadat och kräkts idag igen. Känns helt underbart (fan hoppas inte jag triggar någon nu, för egentligen är det inte alls underbart !!!! I längden så skadar det som fasen , man mår myyyyyycket dåligare plus att man inte kan sluta, vilket resulterar i en maaaasssa ärr....) . Tror det beror på att lugna ner mig... Bestraffa , skön känsla och sen "tvånget". De där tvånget menar jag den där rösten som säger att jag måste måste måste göra mer och mer och mer för att visa att jag kan skada mig och visar att jag hatar mig . Visar mig själv. Känns inte okej att tycka om mig just nu. Eller jo ibland... Nyss så gjorde jag det. Eller för ett tag sen. Kände mig så nöjd över hur mycket jag utvecklats i målningen i skolan ( kanske lägger upp en bild någon gång, så nöjd e jag ;) ) Nu så känner jag dock att jag inte längre får vara nöjd eller stolt. Samtidigt som jag faktiskt inte vill falla tbx igen....... Nej nej nej.... Måste ju tänka på framtiden. Om jag faller tbx nu så kommer jag kanske inte kalara av skolan.. Å då kanske jag inte kommer kunna få ett jobb och flytta hemifrån..... Vilket jag vill kämpa för !
 
Nu är det ett rörigt inlägg. Pinsamt också. Öppnar mig lite till.. Eller vänta här.. Brukar väl jämt vara öppen här, haha. Men sånt här är jobbigt att erkänna för sig själv. Att jag inte kan närma mig människor utan att bli beroende asså.
 
Men nu känns det lite bättre ... Kanske... Aja , ska inte känna efter . Dumt. Godnatt! Min hamster hälsar till er och skickar en blöt lite puss!

bla bla bla

Hatar det här att det alltid är något som känns fel. Är aldrig nöjd! Alltid något som gör ont inom mig, alltid något som river eller klampar. Mina humörsvägningar kommer och går.... Först kan allt vara rätt bra och jag är positiv till det mesta, men nästa sekund så kan allt braka ihop och bli kaosiotiskt. Vet inte om det här är normalt ?

 Något jag också funderar på..... Tänk om jag faktiskt är precis som vilken människa som helst utan diagnoser men att jag bara är känslig och svag. Tänk om någon tycker det om mig ? Har fått för mig att mina lärare tycker och tror det..... Får panik över det. Vill bli FÖRSTÅDD.  Hatar när andra människor ställer krav och förväntar sig lika mycket av mig som av alla andra. Men förstår inte ens mig själv. Vet inte ens var jag har mig själv. Vet inte hur jag mår... Känns som jag kan må rätt bra men ändå är det något som river och skaver och just nu så har jag självskadetankar som växer. Tror det kan bero på för att jag vill hantera mitt mående. Jag kan styra mitt mående genom att jag skär mig. Då hoppar inte mina känslor på samma sätt., för att jag trycker ju ner mig själv och blir mer nedstämd när jag självskadar, vilket inte är konstigt. Det är en skön känsla. Sen kan det även bero på att jag utrrycker mig genom att jag självskadar. När jag skär mig djupt så vet jag att jag mår dåligt. En trygghet. Jag vet hur jag mår... Håller koll på mina känslor..... Är det här något normalt ? Känns helt fuckat. Men är nog såhär faktiskt..... är så rädd när jag inte vet var jag har mig.

Känner mig så ensam,
tom, värdelös och lämnad,
ljuset kan inte längre blända,

Min hud är kall,
de mörka demonerna gör mig varm,
dom finner jag överallt och tar i hand,

Tryggheten är smärta,
det är då någonting kan lätta,
men ärren  kommer i evighet blänka,

Jag gör mig till ett svart moln,
överallt inom mig är det djupa hål,
någon kanske förstår hur mitt kaos nu mår.

Rädslan för det oändliga,
det som aldrig tar slut,
det som blir starkare och starkare,
var går gränsen för det mänskliga....?
 


Det här går ju inte

Mina humörsvägningar är verkligen bara för mycket... Eller alltså, det kanske inte låter överdrivet för er men för mig är det så jobbigt, det skadar ju min skolgång och jag känner mig så fruktansvärt HJÄLPLÖS! Vet inte alls hur jag ska hantera allt det här. Försöker ta en dag i taget, å jag vet ju varje gång jag bryter ihop, att jag kommer tbx på fötter igen. Men jag blir bara så ledsen över just då som jag bryter ihop å missar den tiden av skolan å sitterr å tjuter istället.
 
Adhd medicin vet jag inte när jag kommer få. Journalerna fanns visst det så läkaren var bara slarvig (!!!!!!!!!!). Så nu får jag boka en ny tid som kan ta yttligare några månader (!!!!!!!!!). Sen kan jag få börja medicinera..... Men på grund av läkarens misstag så får skolan ta stryk ett tag till och jag känner mig så desperat! Försöker verkligen jättemycket. Andas, tänker lugnt, försöker tro på mig själv och så, men det är så förbaskat svårt när jag verkligen inte klarar av uppgifterna. Det är för svårt för mig....Vill inte ha mer rester ju!!!
 
HELVETE!
 
Sen går jag fortfarande omkring och oroar mig över så mycket olika saker. Tar sånt onödig tiiiid!! Känner mig ensam och jag vet inte alls vad jag vill eller hur jag mår, orkar inte tänka.... GAH.

jag vill ge upp....

Känns som att mitt mående går neråt istället än uppåt. Det är en känsla jag har. Känner mig mycket mer känsigare och jag bryter snart ihop. Det är bara jobbigare och jobbigare att bo här hemma. Kraften som jag har haft att hantera allt försvinner ... Jag oroar mig JÄMT när jag kommer hem. Knyter sig lixom i magen. Vet inte om Pappas tjej ignonerar mig eller kmr säga något som jag mår dåligt över. Jag vet inte vilket humör hon är på och hur jag ska betee mig. För jag är verkligen helstel här hemma. Måste lixom passa mig vad jag gör. Om jag går ivägen kan hon bli sur, som får mig att bli ledsen. Hon är väldigt irriterad här hemma överhuvudtaget och jag får ångest för minsta lilla ljud. Det är så skönt när bara pappa är hemma eller när jag är ensam hemma. Blir som en lättnad på en gång. Men sen när dörren öppnas så får jag fan ont i magen asså. Jag oroar mig för vad hon kmr säga när jag lagar mat, går in i rummet, går till toaletten, går ut och tränar eller något annat. Orolig för allt. Jag får ju aldrig någon possetiv respons över något jag gör. t.e.x så lagar jag min mat själv VARJE DAG. Men då kostar det för mycket eller så är det dålig mat. Jag diskar efter mig varje dag....Jag har börjat träna... Men då ignonerar hon det. Tittar inte ens på mig när jag kommer hem efter jag har tränat. Iaf så har jag svårt att lixom tro att jag faktiskt kan ta hand om mig själv när jag aldrig får beröm för något alls. Känns som det , men jag kanske får det... jag vet inte! Men när jag faktiskt tänker efter så märker jag ju ändå att jag tar mer ansvar och att jag börjar kämpa mig upp. Men är mer rädd för att göra bra saker som att äta rätt, träna rätt och umgås med kompisar. Jag vet licksom inte hur hon reagerar på saker. Men jag är känslig. Väldigt känslig. Men känner mig ihjälstressad här hemma. Jag blir så ledsen att jag inte haft en trygg barndom å är inte än trygg. Vill flytta hemiffrån. MEN LIVRÄDD att säga det. Det går INTE. Tänker typ att om 3 år så kanske de kans förstå att jag vill flytta. Men innan de så kommer de bara ta åt sig. Men jag känner bara att jag vill flytta hemifrån å ta hand om mig själv. Leva ensam. Jag VILL!

Känner mig nedstämd, ensam och ledsen. Stressad! Bryter ihop snart känns det som. Vill skada mig... Anledningarna känns som ångest, tvång och att försöra för mig själv.  Jag är så rädd att jag ska falla ner i sommar. Fan känns som att jag kommer göra det. HAR FAN INGEN MEDICIN MOT ÅNGEST! Å hur fan ska det gå??? Har min voxra.. Den hjälper mig att kontrollera maten, det är ju iaf något. Kanske att den kan hjälpa " tvången" också. Å det är ju väldigt bra då jag håller mig borta ifrån skadandet. Men jag börjar känna att jag vill ge upp nu. Totalt. Ingen ide. Panik. Gah...... Uch jag vill bara gå in i duschen nu å skära å gråta..... Sen kan jag ju önska att jag får en hjärtinfarkt och dör. Allvarligt asså. Då tar jag iaf inte livet av mig ju...

Vill känna den där tryggheten...

Dagen började med att jag skulle träffa min terrapeut. Det gick bra och hon har inte semster än! TACK! Iaf så var humöret rätt bra efter mötet. När jag kom till skolan så var det teater som treorna höll. En teater där de härmar lärarna. Jag skrattade verkligen så jag grät...Var tvungen att gå ut en stund för att lugna ner mig, haha. Älskar verkligen min skola!

Åt lunch i skolan som jag nu har gjort under 3 veckor. Problemet var bara att jag inte riktigt tänkte efter innan. Det var raggmunk... Jag blev proppmätt på de två som severades och jag fíck världens ångest...Jag försökte låta bli att gå på toan men efter någon halvtimme eller 45 minuter så spydde jag upp allt... Vet inte riktigt hur mycket av allt som kom upp. Men maten kom ju iaf upp...Kändes skönt efter. Men fy fan så dåligt jag mådde efter....GAH! Varför..... Kännde mig så rädd och nedstämd efteråt. Jag planerar ju att äta måltider och att inte spy upp det. Sen gör jag det... Fast det är väl klart att jag inte trodde att jag alltid skulle kunna hålla ifrån mig ifrån kräkandet, men bara så att det inte upprepas...

Hm.. Det här är verkligen väldigt väldigt jobbigt för mig. Men jag känner mig ju rätt ensam. Å det betyder att vilken människa som helst ( som är tjej/kvinna) som bryr sig, fäster jag mig vid på en gång. Eller jag försöker typ ignonera personen så mycket det går. Jag tittar inte och pratar inte. MEN jag vill ju att personen ska komma fram... Vill inte sitta där just och bara rabbla upp en massa jobbiga saker. Utan just känna den där tryggheten. Att någon bryr sig och lyssnar... Det är en lärare som jag har försökt ignonerat i ett års tid. Men på senaste tiden har hon haft ett öga på mig då jag har gått ner en hel del. Hon komenterade ju det. Å jag öppnade mig tillslut... ALlting kom typ ut kändes det som. Kändes ju skönt efteråt såklart, men fick så dåligt samvete och blev så rädd! Rädd att jag ska fastna för henne och att jag sedan bli " lämnad" . Alltså att det blir för mycket för henne. Dock tror jag inte att jag kommer vara på någon så mycket längre. Jag är för rädd... Å hatar mig själv när jag öppnar mig för mycket. Ska inte ha den uppmärksamheten, samtidigt som jag hela tiden vill ha den. 

Iaf så har jag  ju så svårt att lixom backa när hon öppnar famnen för mig. Men när jag bara ändå förstör och istället blir helt knäpp för att jag inte vet vad jag vill, så blir jag så ledsen! Vill bara gråta.... Saknar henne. VA? hur fan kan man sakna någon som man knappt pratat med överhuvudtaget? Men jag tror det är för att j ag vet att hon bryr sig. Jag ser det... Även fast det är jätte jätte jobbigt så blir jag som en magnet för att jag fylls verkligen av värme när någon bryr sig...Typ som om någon i familjen skulle ge trygghet. Asså samma trygghet. Fast dock vet jag nog inte riktigt vad den tryggheten är, men jag tror det är samma. Tror jag saknar någon trygg person som finns där... Har ju aldrig faktiskt varit trygg hemma.... Min mamma har försökt, men aldrig gett mig det alla barn är värda. Det gör mig ledsen.... Känns som att jag aldrig fått någon trygghet hemifrån..Att få det är en stor önskan jag har....

 Idag så såg den där lärare ntydligen att jag var rätt nere. Hon frågade hur jag mådde, jag sa som vanligt med ett leende " jag mår bra" ( fast jag ville ju säga att jag mådde skit egnetligen) Men hon bara log å sa näe. Men sen vare inget mer med det. (Jag ville bara försvinna ifrån hla situationen samtidigt som det var skönt att någon frågade. Ville prata med någon... Kändes verkligen som att jag behövde det.) Under hela lektionen var jag livrädd för att se nedstämd ut, men samtidigt rädd för att se glad ut också, för då kanske hon tror att jag bara hittar på. Haha, men vi kom sedan på samma buss hem. Hon bor också i samma område som mig :P Hon såg mig inte på bussen å jag vågade ju såklart inte gå fram. Jag trodde hon såg mig men att hon hatade mig eller så. Men vi gick ju av i samma hållplats. Var as osäker å kunde inte prata men jag log iaf mot henne! Bra! Så att hon inte tror att jag har något emot henne ;) För det har jag ju inte... Näe, men hon är licksom glad , omätnktsam och förstående. Trygghet.... Gah! Blir galen verkligen! Hade sån ångest sen när jag kom hem. Världens jäkla hjärtklappning. As rädd att jag ska "bli beroende" av henne.! JAG VILL INTE DET! Orkar inte med att det blir samma grej som med P igen. Plus att det känns hemskt att inte kunna fylla mitt tomrum med något annat! Mår så dåligt utan någon som finns där. Det är verkligen jättejobbigt... Saknar P varje jävla dag och jag blir fanimej galen snart!

Allt det här är bara så jobbigt, hatar att jag behöver någon som bryr sig. Eller mer än en. Har ju redan terrapeuten..(fast hon är ju lixom ingen sån trygghet på samma sätt....)Min judotränare bryr sig också ( även om vi inte har så mkt kontakt längre) Sen finns det ju fler, men som jag inte heller har kontakt med. Jag vet att det finns några som bryr sig. Men ... känner mig ändå lika ensam. Men det kanske inte är så konstigt, för jag tror att jag ändå är rätt ensam....  Men fan, uch allt det här är så pinsamt. Men jag försöker vara ärlig mot mig själv. Det är verkligen nog så att jag fan söke en massa dum uppmärksamhet...........

jag vet att jag kanske skriver rätt värdelöst. Men hoppas att det inte är allt för illa.... Men orkar inte läsa genom haha.

 

Nyare inlägg