Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg i kategorin Tankar och ångest.

Tillbaka till bloggens startsida

Allt står stilla?

Jag vet fan inte om jag mår bättre eller om allt bara står still. Känns som att allt bara står stilla men samtidigt bara försvinner iväg. Men jag står kvar på samma ställe, eller hjärnan iaf står stilla. ELler? vet inte om det är på ett positivt eller negativt sätt.. Eller så är jag bara rädd för lugnet inom mig. Eller är det ett lugnt?
 
Jag känner inte så mycket(?) , tänker typ inte heller så mycket. Eller så tänker jag på massor som jag inte minns? Det destrktiva jag tänker på är det här med mat och vikt. Men tankarna på skada mig på olika sätt eller tankar på M, har blivit mycket lugnare. Vilket är UNDERBART. Men samtidigt så SJUKT SKRÄMMANDE. Jag vill inte skada mig, vill inte skriva till M. Men är jätterädd för att inte göra det. Mår jag bra då? Kommer jag bli lämnad? Vad ska jag tänka på, oroa mig på och se fram emot ist för alla tankar på M och skada mig.
 
Svårt att sätta finger på allt. Men känns som att livet bara kör på och jag stannar inte riktigt upp och känner efter, försöker få kontroll.., Utan allt har fastnat på något sätt. Som en klump....
 
Nu blir jag bara förvirrad. Men ja, jag är rädd. Jag vill skriva till M... Känna mig omtyckt... Känna att någon VET. Känner mig ensam.

Nu försöker jag kämpa på lite till

Hej hej. Jag vet inte ritkigt vad jag ska skriva. Det har varit tufft den här veckan som sagt. Har ju sån ångest som slår till. Känner mig så " instängd och död" och får den där panikkänslan av att jag itne står ut. Tankar om döden börjar smyga sig på. Men nu så kämpar jag verklgien emot. Försöker hålla mitt huvud uppe och försöker ignononera mina rädslor. Jag är ju som sagt rädd för att må bra men jag måste hela tiden påminna mig om vad jag faktiskt vill? Vill jag må såhär och till och mä sämre tillslut... Kommer inte överleva tillslut. Jag vet ju när min destruktiva sida börjar blomstra upp så vet jag att det blir allvarliga och allvarligare destruktiva saker jag "måste" göra. Nä, men iaf så påminner jag mi hela tiden om att jag faktiskt vill klara av att gå ut skolan å sedan få ett jobb. Jag vill kunna klara av livet... Inte må såhär som jag gör nu.... För det är inget bra liv. 

Jag försöker påminna mig om att jag inte slutar vara omtyckt heller, när jag mår bättre. Även fast det känns som att man blir ensam, så är det ju inte så! Så det försöker jag påmiinna mig om. Sen är det ju det här med M. Det har gått bra och sådär., känner mig lugnare och inte lika desperat. Men har fortfarande den här oron om att fastna. Har en önskan om att vara omtyckt.... Är avundsjuk när hon ser någon annan... Å jag fantiserar om olika situtationer där hon ser mig. Låter helt sjukt å de är också inte riktigt bra. Försöker då påminna mig om att hon tycker om mig ( de vet jag, hon älskar människor för övrigt) och hon bryr sig ( annars skulle hon väl inte svara mig på mina medelanden) och hon finns där för mig. Jag fösöker påminna mg om att det är så det är och jag är tacksam för det. Men just det där toma hålet inom mig vill ha mer och mer. Vill få BEKRÄFTELSE. Sedan vad det är för bekräftelse spelar ingen roll.... Bara just känslan av att hon tycker om mig. Att jag är omtyckt. Det bästa mä henne är att hon visar det väldigt bra utan att väcka det destruktiva ( lätt att det blir så för mig, att jag blir destruktiv för att bli omtyckt tror jag) utan hon ser det positiva å "starka" inom mig och lyfter upp det. 

Vill bara säga, jag är ingen sån som skriver " ååh jag vill bara skära sönder mina armar " " jag vill inte leva mer" osv. Jag skriver inte sånt till henne. Utan mer bara bollar mina tankar osv. Det kan till och mä bli så att jag kommer på många svar på mina frågor genom att bara skriva till henne. Å sen när hon svarar så frågar hon inte en massa som " vad menar du med bestraffa, vad gör du då?" vilket kan vara lätt att man kan fråga ... Men det gör hon inte och det är skönt. För annars skulle jag kanske svara på den frågan och sedan bli rädd att bli lämnad om jag slutar mä de. Elller fan, jag vet inte. Det är komplicerat. Men det känns iaf inte så dåligt längre att skriva till henne! 

Idag ska jag försöka hålla mitt humör uppe ( igår lyckades jag rätt bra). Jag ska laga mat, städa och städa min hamsters akvarium. Sedan ska jag försöka umgås med familjen. Haha sen tittar jag på "fråga olle" dokumentären, å de är spännande å roligt att titta på! 

Jag känner att ångesten är påväg. Men ska absolut försöka mitt bästa. Det jag bestämt mig för är iaf att INTE bestraffa mig eller inte låta mig le när jag känner att jag orkar det. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förvirrande

Tungt just nu. Tappar energi, motivation och styrkan. Känns som att jag lixom inte orkar stå emot. Orkar inte längre med att stå här utan behöver en paus. Tappa allt ..... Men det vet jag ju inte blir bättre för det. Men känns som att det snart brister. Är så rädd!! Rädd att någon ska se här hemma. Rädd att inte bli förstodd. 

Jag försöker bita ihop, försöker ha kontroll, försöker kämpa , försöker att inte falla, försöker att stå ut , försöker att inte söka för mycket uppmärksamhet, försöker bli sedd, försöker gömma mig, försöker skrika, försöker gråta, försöker svälja ner smärtan, försöker se positivt, försöker hålla hoppet, försöker att slappna av, försöker att inte spricka.............. MEN vilket kommer hända snart . 

Destruktiva tankar och ensamhetskänslor är ju tbx till hög nivå. Känns som att jag kommit tilll en punkt då jag nästan ger upp, eftersom det inte spelar någon roll vad jag gör, var jag tar vägen eller vad för hjälp jag får. Känslan sitter alltid kvar- ångesten. Men jag bryr mig fortfarande ändå. Jag är fortfarande rädd att hamna i alkoholproblem, självskadeproblem eller annat igen. Är rädd. Vill inte. Men samtidigt så står jag inte ut och jag vet inte vad jag ska göra. Blir ju desperat, men hjälps inte heller såklart. 

Inget hjälps... Eller...? När kommer det gå över ? Är jag påväg ner igen .....? 

Ska börja med sertralin igen. Får se om ångesten blir bättre. Men kmr kanske få en massa biverkninar och må skit..... Men kör på. Vad har jag för annat val ?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ångesten.....

Gud vad jag önskar att concerta kan få min ångest bli lugnare. Blir galen snart! Men jag vet att jag måste kämpa för att ångesten ska bli bättre.
 
Är på helspänn. Minsta lilla ljud utanför ger mig hjärtklappning och yrsel. Ska ut å springa sen så hoppas det blir bättre. Det är skitjobbigt. Är säkert kanske gnällig, men det är verkligen tungt. Vaknar å känner det där tunga och stark ångest på en gång som sedan ger mig overklighetskänslog och vill bara sova bort alla problem. Men är för orolig och vågar inte sova bort dagen....
 
Så trött på att pappas tjej inte kan hantera sina "utbrott". Eller hon går mer runt och klagar och blir arg. Det är ju det som är det värsta för min ångest blir skyhög. Vet lixom inte alls vad jag ska göra..... Det är BAJS! Jag gör mitt bästa å tar ansvar men får bara skit känns det som. Känns iaf så för mig. Men för någon annan så kanske det här inte vore något jobbigt men är så käääänslig....
 
Nä fy.... blä....

De obehagliga känslorna tar över....

Ja.. Kärleken går lite upp å ner....=/ Mina ångestkänslor har tagit över lite just nu. Jag tycker fortfarande om honom och saknar honom, men så fort jag tänker på att ha honom nära ( som han var i lördags) så får jag panik. Blev lite för mycket i lördags. Men egnetligen så pussades han bara. Men mår dåligt av bara de..... Känner mig så frustrerad att jag känner såhär. Men har förklarat för honom att jag är en sån som behöver mycket mycket tid. Annars kommer det inte fungera. Men får så dåligt samvete...Men om han nu vill försöka så är det ju upp till han. För det är ju antigen att ta det lugnt å ha tålamod eller så får han gå..
 
De e svårt de där. När mina känslor går upp å ner hela tiden. Man vet ju inte vad som är ångest å vad som är äkta. Men jag ska fortsätta kämpa. Ska inte ge upp!
 
Annars mår jag helt okej! Här hemma är det äntligen lugnare igen :) Men mycket tankar kring körkortet! Men det ingår väl :P Maten är som vanligt. Men spyr ju fortfarande. Förstår inte hur, men det bli alltid exakt en gång per vecka jag kräks.... Onödiga saker också.... Antigen får jag typ försöka kämpa att ha mer kontroll över maten eller så får jag försöka stå ut ångesten när jag äter någon glass eller så för myclet....
 
Ingen självskada nu iaf..

Besegra ångesten!

Fick höra väldigt bra ord ifrån en lärare igår. Jag har ju som sagt känt mig rätt hopplös å så. Har svårt att göra saker i skolan. Det är ju sant, det är tufft å så för mig. Först så sa han något som fick mig att må sämre, typ att " men vadå, de e ju bara att göra si å så". Men det var min hjärna mer som trodde att han sa så.
 
Han kom med hårda men bra ord. Just att man låter alla tankar fara omkring i huvudet å all ångest å allt det där. Men man lyssnar inte, man bara trotsar. Eller det är svårt att förklara hur han sa. Men när jag går ifrån lektioner så vinner ju ångesten å det blir lättare nästa gång att ångesten vinner igen. Jag lyssnar ju på ångesten å tror på den. Om jag gör tvärtom vad ångesten säger ( som är otroligt svårt) så har ju jag vunnit å jag vet att jag kan. Jag vänjer mig vid alla tankar i huvudet tillslut, jag tror inte på dom för jag vet att det bara är något elakt i huvudet. Inget som stämmer alltså.
 
Det är väl det enda sättet att kämpa emot ångest, att göra tvärtom, att se allt som en utmaning, att bevisa att man är starkare. Jag kan inte bara sitta å vänta å hoppas på att ångesten bara försvinner, för det kommer den inte. Jag måste ju kämpa för det. Det gör jag varje dag, men kanske inte tillräckligt. Det är jättesvårt å först kände jag mig mer bara rädd å hopplös, men efter ett tag så fattade jag att han faktiskt har rätt.
 

 
Igår började det bra iaf. För första gången så kunde jag koncentrera mig på bilden utan att få ångest. Vet inte hur, men ångesten kom inte. Kanske för att jag tillåter den komma om den vill. Eller typ. Men det var en bättre dag iaf. Dock frammåt kvällen när jag träffade en kompis så började oron å ångesten komma, men det var bara orotankar å panikångest. Eller kanske inte bara, men något vanligt för mig. Fick skylla mig själv också eftersom jag tog ett glas cola med rom, när jag hade tagit medicinen. Kan varit därför. Jag har ju lovat att jag itne ska dricka, men jag ville smaka. Det är väl lugnt sålänge det bara handlar om att smaka... Fast det är ju svårt , inne i mitt huvud så vill jag bara ha mer. Men jag drack faktiskt inte ens upp glaset. Bra! :)

2012-10-01

Ska träffa min terrapeut i morgon och känslan för det är blandad.. Känner mig typ sviken, missförstådd å "hatad" eller att hon tröttnat på mig. Jag tror hon bara tror att jag vill ha uppmärksamhet. Raderade hennes nr igen. Så de e något jag kmr få fråga om i morgon igen, nummret asså. Men kmr inte våga berätta för henne hur jag känner. Jag älsk/hatar henne. Eller nää inte hata!!Men känner mig typ arg och ledsen. Känns som att hon inte bryr sig längre. Jag vill ha en paus med terrapi ett tag känner jag. Bara några veckor. Ska kanske fråga om det.
 
Jag vet ju att det här bara är känslor. Inget som behöver stämma . Å varför jag känner som jag gör kan bero på att jag har lite panik å känner mig förvirrad över hela situationen. Plus att det känns som att hon skojar till det när jag skriver sms till henne när jag mår dåligt( men de brukar jag ju själv göra, men ibland gör hon de då hon inte ska, haha.) Sen så känns de som att hon inte vill prata längre på mötena om problemen. Sist pratade vi typ inget. Men jag är nog skyldig jag med...
 
Jag kände ju lite sådär inför kuratorn i skolan ( som jag har fått lite bättre kontakt med på sistonde) men idag så pratade jag lite med henne å det var skönt. Hon lyssnade å ville hjälpa. Gav mig lite värme å trygghet. Hon brukar vilja hjälpa mig när de gäller skolan å så(hon e helt underbart snäll å peppande), men senaste tiden när jag berättat lite kort ( kanske otydligt) om mitt mående så vill hon inte prata om de känns de som. Då har ju den känslan oxå kommit fram. Att hon bara tror att jag vill ha uppmärksamhet å därför är jag inte värd att lyssna på o.s.v. Men så har de nog inte varit.
 
Hela min situation är väldigt tuff just i skolan nu. Jag går till skolan å mår okej ibland. Men sen får jag panik å rymmer ifrån lektionen. Sitter i någon soffa å glor i väggen med en tändare å bränner mig. Känner mig misslyckad, jätteledsen å vill bara explodera å gråta. Gråta har jag ju börjat kunna å de e skönt, men ibland inte passande, som t.e.x på lektioner. Inte så att jag vill tycka synd om mig, utan det är att det jag känner blir så starkt å mycket,så att jag inte inte le/skratta/distrahera bort det. Behöver en stund för mig själv, kanske brännas på lite oxå. Sen brukar de släppa något å sen går mitt humör upp å ner sådär. Självklart går ju skolan då dåligare, något jag oxå får panik för! Jag försöker att inte komma efter men känns som att jag är oduglig i allt. Kan inte. Lyckas inte. Går inte.
 
Aja. Är okej nu tror jag. Oron har släppt lite. Var ute å sprang. Har även ätit mindre idag. Undrar om de e bra.... Känns bra. Sålänge de inte fortsätter så bara.
 

 

Alltid är det något som fattas inom mig. Tomt...

puss å kram bananchoklad

2012-08-30

Jag har inte orkat skriva så mycket här på senaste tiden. Det händer väl inte så mycket heller... Det känns rätt tomt igen... Sådär så att jag blir rädd. Vet inte om det är för att jag börjar bli gladare igen, som gör att jag blir rädd. Jag vill inte ha en massa ångest dagligen...Men känns lixom inte alls bra som det är nu heller. Är nog lite rädd att må bra för att bli lämnad å sen rädd för att inte bli tagen på allvar. För får alltid panik när t.e.x min terrapeut säger att det verkar som att jag mår bättre. Ibland känner jag ju att jag mår bättre å då är det ju bra. Men många ggr så känns det dåligt, fast på ett annat sätt istället. 

Har mer tankar på alkohol... Droger... Är en i skolan som har med sig cannabis/spice... Det gör inte saken bättre.. Men ska verkligen försöka. För att om jag tar droger kommer jag inte få börja med adhd medicin.. Måste också vara nykter under en månad. Hm... Fan! Men jag ska verkligen visa att jag vill och att jag tar det här på allvar. För jag vill ju fan börja medicinera någon gång! Bara det att jag hela tiden tänker att jag kan ta ett bloss bara.. Eller så att jag bara känner lite. Men det där tror jag faktiskt itne på. Jag vet att jag kommer ta mer. Tills jag verkligen känner.  Även om de vore på skoltid å jag är rädd att någon ska polisanmäla mig. Å sen tänker jag att jag inte behöver berätta för min terrapeut. Men hur bra känns det att gå till henne varje vecka å ljuga för henne?! Å de där med alkoholen känner jag oxå är så enkelt. Även fast jag inte vill missa någon träningsdag eller så. Alkohol är verkligen inte bra om jag ska tänka på att hålla vikten å sen träna. Plus att jag inte heller då kan få börja med adhd medicinen om jag dricker under de här 4 veckorna. Eller tre veckor är det nu. Å ljuga för min terrapeut kan jag bara om jag inte vill ha hjälp. Men jag vill ju ha hjälp. Så de så. Men fan det kommer bli svårt känns det som. Ibland så känner jag inte sug men ibland så gör jag det och det känns svårt att stå emot. Iaf om jag skulle se h*n i skolan som röker... Alltså jag kommer inte kunna stå emot!!! Eller kanske.. Tänk om jag måste göra ett pissprov innan jag ska medicinera? 

Aja.... Jag vet inte. De går nog bra.... Jag skadar mig ju inte.. äter bra och tränar bra. Eller de där med träningen vet jag ju inte om det är på en dålig nivå men det tror jag itne. Men det är ju de som jag håller mycket fokus på just nu. Istället än svält eller alkohol eller någon annan självskada. Men jag har inte gått ner mer i vikt och jag har mycker energi. Jag vet inte riktigt varför jag står emot självskada , för egnetligen vill jag bara förstöra för mig själv och jag saknar det. Men ändå gör jag det inte. Får lite panik. Jag blir lugnare när jag trycker ner mig själv. Känns som att jag måste må jättedåligt innan jag blir "nöjd". Dumt.

livsglädjen= 0

Det suger verkligen. Livet. Eller det finns ju ljusa stunder men det känns som att jag har väldigt svårt att nå dit. Ibland kan jag skratta å så. Men egentligen mår jag inte alls bra........ Ångest ångest ångest ångest ....... Allting känns mer meningslöst , är så rädd att det här inte ska sluta. Är så rädd att jag aldrig kommer hitta tbx till mig själv. Det här kanske är mitt nya jag. Ångest och oro.... overklighetskänslor.....Tom....Likgiltig....tröööööttt...... Jag vill inte mer!

Får skylla mig själv för att jag mådde så dåligt igår då.. Men hatar verkligen att jag inte kan festa å ha kul som många andra. Dricker alldels för mycket och gör bort mig totalt. Hade ju kul... Men denna gång gjorde jag något riktigt dumt. Något jag velat göra men jag trodde inte jag skulle kliva över den gränsen. För jag vet hur dumt det är. Men orädd och impulsitiv. Ångrar mig ju.. Men samtidigt inte. Jag skulle göra om det om jag fick chansen. Men jag vet hur farligt det är för mig......... Värsta är att jag kan göra det varje dag i skolan nu. Jag kan inte lita på mig själv! Men ska försöka att inte förstöra mitt liv helt haha. 

Nää... jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag längtar efter skolan!!! I morgon är det skola!!! Ska verkligen försöka fokusera på det bra och skita i det dåliga. Skolan har allltid varit en trygghet ( hoppas det fortsätter vara så nu oxå) och jag kan iaf leva. Om skolan inte hjälper så vet jag inte vart jag ska ta mig till. Hur orkar man stå ut när man verkligen inte ser någon utväg???? Fattar inte var kraften finns lixom.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

den här ångesten får mig att vilja lämna allt....

Blä. första dagen som ledig. Panik för det. Jag måste göra saker! Känner mig så jävla stressad hela tiden och orolig över allt. Orolig över träning, mat , skolan, körkort, framtiden.... allt.... Men framför allt den här veckan. Jag måste verkligen umgås med vänner. Idag så har jag inte gjort det för att jag ska träna snart. Men i morgon ska jag förhoppningsvis träffa en kompis. Får ta en dag i taget. Alltså att bara vara vaken gör mig snart galen. Ångesten finns där hela tiden. Men jag gör mig inte illa och jag fortsätter kämpa. Varför vet jag inte!

Det jag främst är orolig över är att jag kanske kommer gå upp i vikt nu när jag inte jobbar. jag kommer röra på mig , promenera kanske mellan 30min-1 h om dagen plus styrketräning 30min-1h å sen kommer jag ju löpa typ 1 h varannan dag. Å sen tänker jag på vad jag äter. Men jag är så jävla rädd för att gå upp i vikt ändå eftersom jag nu kommer röra på mig mindre. Ser faktiskt skillnad på min mage å mina ben. MIndre fett å det gör mig ju jätteglad. Vill inte bli större ju. 

Näe fy helvete å fan vad jag längtar till skolan . Helt sjukt att jag längtar så mycket. Enbart för att jag ska kunna få må bättre. Fan att livet ska vara så jävla jobbigt. Känns jättejobbigt. Denna jävla ångest!!! Saknar min terrapeut!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (okej jag är inte riktigt så desperat, men nästan) Börja med adhd medicin också. Hoppas fan att jag kommer må bättre av den . Annars är det lika bra att typ ta lite piller eller något. ( nu är jag nog inte riktigt serieigös, men nästan)


GAH

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg