Om

  



Hej hej! Jag är en 20årig tjej! Mitt liv har varit väldigt jobbigt under lång tid. Men som en bergohdalbana. Jag kämpar och tar mig upp  i livet även fast jag också faller. På den här bloggen skriver jag av mig, om mina ångestproblematik med ätstörningar, adhd och borderline. 

Jag följer gärna er blogg om ni har någon! Bara slänga in en komentar med er bloggadress :)

Senaste inlägg

  • 2013-08-12Mina nya blogg ! http://honheterbecca.blogg.se/?tmp=93...
  • Omotiveradjag får se om jag snart blir bättre på att blogga,...
  • SkitNä, mår skit. Jävla kukhjärna förstör allt. Har...
  • skitDe e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig up...
  • 2013-06-18ja, har inte skrivit så mkt här. har inte mått bra...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Bajsbajsbajs

Jag har så svårt att uttrycka mig känns det som. Men känner att jag behöver få ur mig en massa.. Men jag vet inte vad!! Världen bara är...Allt bara händer... Å jag bara följer med, men är så tom... Eller jag vet inte men känner mig så tråkig å likgiltig. Jag minns knappt dagarna utan är så mycket i mig själv hela tiden. Men jag vet att jag har dagar då jag kan andas ut lite mer, även fast de e jobbiga de med. Men jag glömmer hur det känns, hur det känns att må lite bättre. Sen när jag mår bättre så glömmer jag bort hur smärtsamt det är med den här ångesten å trycker ner mig själv för att fly ifrån de som är obehagligt just då. Men det blir ju ist värre. För jag tycker allt är skrämmande och just nu så förstår jag inte hur något ens kan bli bättre. Jag vet inte ens om jag talar sanning nu. Jag bara skriver, gissar. Desperat att försöka få ur mig något.
 
Så jävla jobbigt när jag direkt när jag vaknar på morgonen, möter den där jävla ångesten... Jag vet att jag mår bättre om jag kommer ut å gör något och jag har blivit mycket bättre på att göra saker. Men ändå så låter jag mig sitta här hemma å må bajs. Jag vet inte varför. Lat.... Jag har blivit bättre men jag vill fly ifrån den här ångesten ... Men den kmr ju tbx. Så de e skitsamma.
 
Hatar den här smärtan...De återkommande känslorna av ensamhet, tomhet, rädsla å desperation......Hela tiden vara på helspänn å superkänslig för minsta lilla. Jag försöker fly ifrån saker å ting som egetnligen inte är något problem. Men som är jättejobbigt för mig, även fast jag inte fattar vad det är. Jag flyr ifrån det jag tror är problemet, men egetnligen är det jag som är problemet. Å jag vill ju försöka kunna leva med mig....
 
Egentligen borde jag inte klaga. Jag är inte nere i botten. Jag har fortfarande kontroll å jag har ett liv framför mig. Men ändå så känns ju allt så skrämmande, hopplöst å har så svårt att tro på mig själv. Har så svårt att tro på att jag kan klara av ett arbete bra å bo hemma själv utan att gå under å ja, klara av livet... Men jag vet att jag inte borde klaga, de finns dom som inte ens klarar av att gå utanför dörren eller ens resa sig upp från sängen, å det gör ju jag.
 
Känns som att jag inte alls ska få må bra. Men jag är rädd att såra min familj och försöker hålla mig uppe. Jag vet att de älskar mig.. Jag vet att jag har sårat dom... Å jag känner att jag inte klarar av det. De har de själva jobbigt. Å känns som att jag måste försöka lösa allt..... Måste orka.... Men vill bara lägga mig i sängen å isolera mig ifrån allt å få ligga i den destruktiva famnen.... Men något inom mig låter mig inte, är så feg! Jag HATAR det!!!
 
Jag vet inte om jag känner såhär som jag skriver....För allting ändras hela tiden......Vet ju inte var jag har mig själv.
 
Jag vill bara lägga mig i sängen å inte röra mig på hela dagen... Men får sån ångest av att någon ska tycka att jag är lat eller att familjen ska se hur jag mår...... Går hela tiden omkring å är rädd....var jag än är.... Jag blir så trött på det.... (men allt har blivit bättre egentligen) Jag skulle nog må bättre av att distrahera mig med något nu. Men sen kmr ju ändå ångesten tbx å allt känns ju bara så hopplöst å dumt, plus att jag inte ens vet vad jag vill eller hur jag vill må. BAJS

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Anknytningsteorier

Jag mår lite sisådär. Men jag ska ändå inte klaga, det är ju inte förjävligt. Men känner tomheten å saknaden efter M. Jag pratade med M i onsdags lite om min "fobi" för att redovisa (vi skulle göra det) och kändes så skönt att få prata med henne... Var typ hyper ett par timmar efter. Men sen så slog allting tillbaks igen. Tomheten, ensamheten och saknaden.
 
Jag läser ju psykologi B just nu och håller på att fördjupa mig i anknytningsproblem. Jävligt intressant å jävligt nyttigt att läsa om! Så de rekomenderar jag er. Man får en helt annan förståelse och känner sig mindre ensam och dum i huvudet. Det är ju skitjobbigt att jobba med det också, men skönt att försöka att börja jobba så mycket som möjligt med mig själv. Jag är så rädd att det ska bli som med P. Är så rädd att skada eller att bli lämnad.
 
Ja, de snurrar rätt mycket i huvudet. Destruktiva tankar, ångest och tomhet.

Hur ska jag göra.....!!!??

Jag försöker intala mig om och om igen fler tusen gånger om dagen, att M inte är någon som kommer fylla mitt tomhål. Det är väl klart att det är möjligt att bli omtyckt av henne på olika sätt. Men jag tror inte hon kommer kunna tycka om mig så mycket som jag tycker om henne. Jag måste, MÅSTE FATTA det!! M är en fin person med stor empati, förståelse och värme. Men..... jag måste verkligen försöka att inte komma henne allt för nära. Eller.. jag måste försöka att jobba på att acceptera att jag inte kan komma henne för nära.
 
Idag har jag bara tänkt så himla mycket. Börjar faktiskt undra om jag inte är kär i henne. Men nej! Jag skulle aldrig någonsin kunna göra något mer än krama henne..... Men det är helt sjukt. KOmmer på mig själv att jag sitter och dagdrömmer om det ena å de andra. Inget sexuellt alltså. Men andra saker som gör mig lite orolig.... Men allting handlar nog om att jag vill bli omtyckt. Älskad....... Vill ha kärlek av någon. Vill att hon ska älska mig för den jag ÄR. Vara stolt över mig.....
 
Det har blivit så galet. Så knäppt. Eller det har gått för långt, att det är svårt att bromsa och hantera...... Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har iaf tagit beslutet att fortsätta ha kontakt med henne. Träffa henne när hon inte längre är min lärare. Men jag måste då också ta ansvaret... Konsekvenserna. Jag kanske blir lämnad......Besviken.... Vilket jag kan bli utan att hon själv är medveten om det.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Blääääkääänslor!

Så sjukt att känslorna går så mkt upp å ner. Är nu rätt rädd å nervös nu. Är rädd för vad M tänker om vad jag skrev, om hur jag känner å så. Är rädd för att hon tyckte att det var onödigt av mig att skriva om det... Eller att hon inte alls tar det på allvar. Men grejen är ju att allting är ju mitt ansvar. Det är ju mina problem inte hennes... Men fuck så rädd jag är att det ska bli som med P...... 

MEn försöker lyssna lite på Kizz... Å blir gladare igen... Men uch jag är lite rädd just nu. Såg henne inte idag i skolan. Drog iväg tidigare. Å de var väl bäst.  För jag satt bara å hade massa ångest... 

Blä på mina känslor!!!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mår mycket bättre!

Jag vet att min blogg varit låst ett tag. Men helt plötsligt så rusade tusen besökare in på min blogg. Ingen aning om hur eller varför... Lite läskigt.. Men ja, har ju en gräns på bloggen, får inte ha mer än 1000 besökare.. Så då vet ni de iaf :) 

Måndagen till fredagen var väldigt jobbig. Mycket tankar kring M. Jag velade om några beslut som jag skulle ta eller inte ta... Massa ångest å sådär... Men tillslut så tog jag ett beslut och det blev på en gång en stooooooor lättnad! Såklart ;) Jag valde att fråga henne ifall hon skulle vilja ses utanför skolan..... Berättade lite om hur jag kände och så. Och då fick jag svaret att hon skulle tycka att de vore jättetrevligt, men att det inte går just nu när hon är min lärare. Men eftersom hon inte är det längre snart, så skulle vi kunna ta det då. 

Jag kan inte beskriva min lättnad... Mitt lugn.... Min GLÄDJE<3 . Vet att det är sjukt. Men jag känner mig på en gång mindre ensam... Just att veta att hon är kvar .... OCH att jag kan träffa henne även fast jag inte går kvar på min skola ( som varit min största rädsla att lämna)! Det får mig att kunna acceptera att jag snart kommer lämna skolan....Jag förlorar inte allt! <3  Dock så behöver ju inte det här betyda att hon vill ha kontakt med mig under en längre tid. Så jag ska ju inte bli för.. ja.. hoppfull eller något. Är fortfarande rädd att bli lämnad... Men mindre rädd!

Kan inte sätta finger på varför det blivit såhär, varför jag fastnat för henne. Men hon får mig må bra. Känner mig trygg... glad... lugn... Mindre ensam.. Blir sedd... Hörd.... Kan känna mig förstådd ( även fast hon kanske inte förstår allt så känns de som de) . Å de bästa av allt är att jag inte tänker att jag vill ha en kontakt där jag enbart prata om en massa ångest.. utan om allt... Vad som helst alltså... 

Låter som förälskelse. Å det är de väl! MEN inte sexuellt ;) Men jag blir ju såhär..... Vissa personer fastnar jag för... Personen blir nästan som en Gud för mig...Jag vet dock att även om jag träffar henne å så... Så kommer hon nog inte kunna fylla de där tomhålet inom mig... Utan det är ju något jag måste jobba med... Vad det nu är... En längtan å saknad efter något...

Iaf så är jag lugnare.... Mår MYCKET bättre! <3 TACK M....<3

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Är det här vanligt?

Tror jag börjar bli knäpp… Börjar eller är. Eller är jag bara beccaknäpp. Eller är det vanligt….Har ju under en längre tid känt mig bevakad med kameror eller spöken... Eller att min hamster kan förvandla sig till någon eller så.... Men jag har inte direkt varit så rädd utan vant mig.... Så då är de väl lugnt lixom . Men jag börjar känna mer och mer bevakad…. Tror hela tiden att någon är här. Tror att någon ser mig, läser mina tankar eller att någon hela tiden är här. Jag börjar tro att M är här hela tiden. Får för mig att jag ser ljusken eller olika skuggningar. Inte så märkvärdiga... Men har lagt märke till de på sistonde. Å att jag verkligen tror de e hon. Å om min ångest t,ex. släpper. DÅ tror jag att det måste vara hon.
 
Jag tror att människor i t.ex. skolan hör mina tankar…. Å pratar med M om vad de vet och säger att hon ska lämna mig…. För att jag är farlig …. Jag analyserar ALLT om vad andra gör å tror att allting kretsar kring mig……
 
De är inte jämt som jag får panik eller tänker mer än att det är så. Men har börjat bli mer rädd …. Tror verkligen det är sant och blir livrädd….
 
Någon som känner samma ?

Helgen

I fredags gick allting snett.... Köpte alkohol till lördagen. Men kunde inte låta bli att köpa en cider extra å ta på fredagen. Slutade med en uppdrucken vinflaska, concerta, rakblad å fruktansvär ångest.
 
Skrev även till M.... Första medelandet var inte så farligt så... Å hade enbart då bara druckit cidern. Men sen satte jag mig ute, där någon bor som jag känner... Å hoppades på att hon skulle se mig..... Helt desperat.... Var nära på att ringa eller smsa.... Men gjorde inte de... TACK.
 
Sen fortsatte jag att skriva skriva skriva, radera radera radera i FLERA TIMMAR. Men tillslut skicka jag ett till. De var ju lite mer ångest i de om man säger så...

Hade så mkt ångest.... Sjukt. Trodde jag var galen.... 
 
Dagen efter så trodde jag att jag skulle få hjärtattack. Ringde å rådfrågade. De sa att jag skulle åka upp. Men sen såg jag att jag hade tagit fel medicin. Asså har ju den där "hjärtmedicinen" kvar som var till concertan. Eftersom mitt hjärta slog så hårt... Armarna domnade bort å skittungt att andas.... Men ville ju inte åka upp.. Så tog tre såna tabletter å hoppades på att de skulle bli bättre. Kunde inte sova å kunde knappt röra mig. Men efter ett tag så kunde jag städa hemma. De gjorde ändå ångesten lite bättre. Å sen helt plötsligt så bara försvann all hjärtklappning nästan. Iaf den där känslan av att man ska falla ihop. Dö eller något. Ingen aning varför de bara pang boff blev bättre. Om de var medicinen eller något. Men de var precis innan M svarade. Får för mig att hon tar bort min ångest :p Tack isf! Får för mig lite allt möjligt. Känner mig överbavakad. Som att folk läser mina tankar å ser mig ifrån kameror osv. Orkar inte förklara allt. Men de gör jag någon annan gång kanske.
 
Igår däremot stack jag iväg till en polare. Det var ju då vi egentligen skulle dricka. Kände att de var bäst att sysselsätta mig. Å de gick absolut bra. Höll mig borta från mkt alkohol å mådde bättre. Däremiot skittrött. Men fick i mig mat också. De har jag fått i dag mä. Har ju varit lite sådär med det på sista tiden. Så bra att jag äter... jag vet inte om de e kroppen eller psyket som inte vill ha mat....
 
NU mår jag okej. Orolig å lite mkt tankar. Men mår ändå helt okej! På tisdag ska jag få prata med min terapeut.... Gud så skönt. Hon har varit ledig den här veckan!

Upptadering

Jag vet att jag är lite tyst här. Men har tappat orken att blogga... Men tänkte försöka skriva ett inlägg nu iaf :)
 
Dagarna går upp och ner och ner och upp. Som vanligt, men ensamheten och tomheten är lite extra just nu. När jag skriver till M så känns det så skönt, men efter får jag ofta ångest och analyserar sönder allt. Får för mig allt möjligt hon tänker å tycker om mig. Sen saknar jag henne å vill skriva igen. Däremot så skriver jag ju inte så ofta egentligen ( enligt mig). Igår läste jag genom allt jag skrivit. Å det var faktiskt skönt, jag glömmer juu lätt bort vad jag egentligen skrivit. MÄrkte att jag upprepade mycket samma saker om och om igen. Mycjet jag berättat är ju just att hon är en trygg människa... Att det skriker inom mig.. Ensamhete och tomheten... Att jag är rädd att bli lämnad.. Ändå så har jag inte skrämt iväg henne, därför är det skönt. Hon vet och hon är inte rädd. Även fast jag varit väldigt tydlig. Men sen försöker jag alltid skriva att hon inte ska betee sig på ett annat sätt mot mig än mot någon annan, eller känna att hon behöver göra något speciellt. Det är bara skönt att någon vet ibland. SKriva av sig . Å när jag skriver så skriver jag inte så mörkt som jag brukar , de händer ju men jag blandar det med att jag försöker se ljuset i allt det mörka. Reflekterar kring mycket osv. VIlket faktiskst hjälper mig jättemycket. HOn lyfter också upp mycket positivt som jag innan inte ser. Istället för att lyfta upp det negativa. Å det är jag så tacksam för! Så näe realtionenen behöver inte vara osund, men jobbigt såklart att känna som jag gör. Känner så starkt för henne. Tänker hela tiden på henne och det blir sjuuuuuukt.
 
Min terapeut är ledig denna vecka. Å jag känner som sagt stort behov av att ha någon. Jag känner mig ensam och rädd. Hahah jag skriver till hennes mobil även fast jag vet att den är avstängd. Men det hjälper ändå. :P
 
Jag har även fått tbx en hel del tankar och känslor kring mat och vikt. Vet inte riktigt vad som händer. Men har kontroll just nu och det är säkert ingen fara. Jag berättade faktiskt till min terapeut genom sms igår. Åh det var modigt tyckte jag :) Skrev att jag dragit ner lite mat å så igen.... Men som sagt så tror jag det är lugnt. Nu när jag ätit lite mindre så är ångesten bättre och känner inte att jag MÅSTE gå ner i vikt igen. Å det är väl bra... ?

Upp å ner som en bergohdalbana

Jag har ju nu under ett tag mått bättre. Men den här veckan har det blivit sämre igen, bara sådär... Det känns som att jag hela tiden glömmer bort hur mitt liv egentligen är. När jag mår dåligt, glömmer jag bort att det kan bli bättre å när det är bättre glömmer jag bort att jag kan må skit.
 
Jag har pratat lite med mimn terrapeut om min diagnos ( borderline) igen. Haha, jag fattar inte, men först så förstår jag men sen förstår jag inte igen osv. Men nu så har jag börjat förstå lite bättre igen. Jag har så svårt att ta mig själv på allvar å inse att mitt liv faktiskt är svårt. När jag mår skit så vet jag, men ... Allting är så förvirrande. Jag hör ju så mycket av andra människor " ja, men livet går ju upp å ner hela tiden" Och det gör det såklart för ALLA. Men mer eller mindre och helt olika från individ till individ. Någon som inte har en diagnos och som haft en trygg uppväxt, har nog lärt sig hantera livet på ett hela annat sätt, har inte riktigt hamnat nere i botten som lämnar sina spår. Den människan kanske inte påverkas lika STARKT vid en händelse och kan släppa saker lättare.
 
jag kan t.ex. må rätt bra ( utåt sätt så skrattar jag å ser ut att må toppen) men om jag t.ex. får en komentar av någon ( t.ex. att jag är fånig att jag inte vågar prata för klassen) så kan den komenteraren dra ner mig helt å hållet ner till botten. Alla andra känslor triggas igång och tillslut så kan det sluta att jag skadar mig ( eller vill å har massa tankar om det ). Sedan så kan det vara så i flera timmar. Sen kan jag må bättre igen å sen falla tbx igen. Asså väldigt starka och intensiva känslor som håller i sig ett tag, men inte heller för länge.
 
Om det skulle hända en annan människa som inte har min känslighet, kanske den människan skulle kunna ta åt sig, men den personen skulle nog inte börja skada sig eller få självmordstankar. Eller bli väldigt nedstämd i flera timmar.
 
Det är svårt det där. Men tror jag börjar förstå skillnaden på hur mitt liv kan vara å hur andra liv kan vara. Men nu menar jag inte att jag har det värre än alla andra. Men att jag iaf bör ta mig själv på allvar å sedan förstå att alla människor inte riktigt förstår hur mitt liv faktiskt kan se ut.

2013-04-15

Gick in i ett starkt ljus
men
kroppen blev svag
och hjärtat slog sig ut
 
När något annat nådde min själ
kände jag mig som hemma
jag trodde
att detta bara ville mig väl
 
Det var så vackert
spännande
men
med så starka makter
 
Det lärde mig allt om livet
som jag följde
att det var rätt tog jag förgivet
 
Det var en gammal och trygg vän
men som ledde mig fel
och här står jag kvar än

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg