De e verkligen illa nu. Men jag försöker resa mig upp å göra det bästa av situatuinen... Men efter jag slutat på skolan (min trygghet mitt allt) plus att jag inte träffade M (jag kräktes natten innan å mådde inte bra så ville inte smitta henne) vilket gjorde att allting nu kom i kapp ännu mer. Mådde skit i helgen men eftersom jag längtade efter att träffa M så orkade jag. Nu får jag vänta till slutet av augusti. Men jag försöker att stå ut, försöker komma ur det här. Men förlorat mig själv. Är rädd att bli knäpp igen. paranoid och tappa verklighetsuppfattningen. Jag kan inte beskriva känslan. Men är så rädd för känslorna, jag blir knäpp. Känns som jag dör, eller jag vet inte. Står inte ut. Vill inte leva. men vill absolut inte dö och kommer inte heller dö. Men känns som de. Rädd för de. Vill känna mig levande. Vill hitta tbx till mig själv, är som en främmande person....